Teckenspråket och de dövas situation,
förr och nu

en sammanställning av Linus Glansholm



Texten är skyddad av upphovsrättslagen.
Copyright Linus Glansholm 1993, linus@glansholm.com, www.glansholm.com.
Ni får kopiera och sprida denna text under förutsättning att ni länkar till denna sida www.teckenspraket.se, alternativt uppger denna källa.

Texten finns även i Wordformat.




"Att vara döv är inte en medicinsk term. Den innebär istället en kulturell, social och språklig identitet. Den som använder sig av teckenspråket som sitt främsta sätt för kommunikation är därför en döv person."

-ur Sveriges Dövas Förenings informationsblad.

Innehåll

Förord

Inledning

Historia

Döva i Europa

Dövundervisningen startar
"Den franska metoden"
"Den tyska metoden"
Milanokongressen 1880

Döva i Sverige

Manillaskolan
Dövföreningarna grundas
Nordiskt samarbete
Utvecknling i motvind
Tecknad svenska
Teckenböcker
Tolkverksamhetens historia

Dagens situation

Forskning, seger och erkännande
Brita Bergman, professor i tecken
Lars Krut, en hjälte i dövvärlden
Teckenspråket blir modersmål

Dövkulturen

Termen "Döv" och dövkulturen
"Jag är inte handikappad. Jag är döv"
SDR och dövföreningarna
Dövskolorna idag
Döva i arbetslivet

Kan dövhet botas?

Operation - en väg till ett bättre liv?

Döva och hörande

Tolkverksamheten
Att vara tolk
De hörselskadade då?

Källförteckning

Tryckta källor
Otryckta källor


Förord

När jag började söka information för det här specialarbetet märkte jag mycket snart hur svårt det var att få tag på litteratur om teckenspråket. Detta tog jag som en utmaning och mitt arbete kändes som ett pionjärarbete. Någon motsvarande sammanställning saknades fullständigt. Sakta men säkert började jag få en bild av dövkulturen och dess spännande historia, intresset växte sig större. Jag satt i timmar och sökte i skolans artikelservice och snart hade jag en rejäl hög artiklar. Vidare tog jag kontakt med Stockholms Universitet och beställde därigenom de forskningsrapporter de utgivit. Jag åkte till Manillaskolan och Dövas hus i Stockholm där jag fick mer information. Jag gick en kortkurs på Västanviks folkhögskola för döva i Leksand och en teckenspråkskurs på Dövas hus. Traven med information växte till sig.

Min förhoppning är att du skall få dig en bild av de dövas situation och bli intresserad att läsa mer, de döva börjar äntligen bli uppmärksammade i samhället och de börjar få de viktigaste av vad som borde vara deras självklara rättigheter. I Sverige är de dövas situation nu tämligen bra men man måste komma ihåg att de ute i resten av världen ofta fortfarande inte har några som helst rättigheter. Deras enda naturliga språk, teckenspråket, är förbjudet och förföljt. 80% av världens döva är analfabeter vilket tyvärr, på grund av de hörandes inställning till teckenspråket, ofta innebär att de inte behärskar något språk över huvud taget.


Stoppa förtrycket av de döva!

Ett stort Tack till:
Västanviks folkhögskola som lät mig gå en mycket givande kurs där.
Dövas hus, SDR och Manillaskolan för deras bidrag med information.
Biblioteket på Tumba gymnasium för deras hjälp.
Min handledare, Marja Ranta, lärare i svenska och historia.



Inledning

Det finns oräkneliga myter och missuppfattningar om teckenspråket, jag skall nu börja med att ta upp några av de mest spridda.

Teckenspråket är inte internationellt. Många tror det och när man förklarar att teckenspråken är olika i alla länder är den vanliga reaktionen; "Nej men vad dumt! Det vore väl mycket bättre om det var internationellt!" Jo, visst det vore väl bra, men vore det inte minst lika bra om vi hörande hade samma språk över hela världen? Om man skulle besluta sig för att ge alla hörande ett gemensamt språk så skull man behöva konstruera ett internationellt språk och så får alla lära sig ett nytt modersmål. Situationen är den samma för de döva som för oss, deras språk har uppkommit naturligt bland döva - inte konstruerats av hörande. Därför kan man inte heller tala om var eller hur teckenspråket har uppstått, det finns inget allmängiltigt svar. över hela världen finns det ett oräkneligt antal olika teckenspråk som allihop har olika bakgrunder. Trots detta behandlar jag ofta i min beskrivning av de dövas historia språken som om det vore ett språk, detta för att läsaren lättare skall få en överblick av utvecklingen.

Teckenspråken är inte förenklade varianter av det talade språken. Eftersom teckenspråket har uppkommit naturligt bland döva, vilka ofta inte behärskat omgivningens talade språk, så har det inte påverkats utav dessa (amerikanskt teckenspråk skiljer sig t ex fullständigt ifrån det engelska). Teckenspråket har en helt egen uppsättning begrepp vilka sammanfogas med en helt egen grammatik. Denna är lika komplex som den för de talade språken. Att många begrepp behöver ett större antal ord i t ex svenskan än tecken i teckenspråket betyder inte att det är förenklat! Den svenska frågan "Ska vi gå på bio?" består som synes av fem ord, dessa motsvaras av endast två tecken i teckenspråket vilka dock beskriver exakt samma sak!

Det går lika bra att uttrycka abstrakta resonemang med teckenspråket som med det talade språket. Att teckenspråket uppfattas med synen har spritt missuppfattningen att man endast kan uttrycka konkreta begrepp med det, detta är fel. Teckenspråket har ett rikt förråd av abstrakta tecken vilka mycket väl kan jämföras med de talade språkens.

Teckenspråket är inte ett omständligt och tidskrävande språk. Teckenspråket har en snabbhet som ofta t o m överträffar det talade språkens utan att för den skull förlora i tydlighet, exakthet eller informationsrikedom.
Ordet dövstum som ofta förekommer i äldre citat är föråldrat och finns inte längre med i svenska språket. Trots detta används det ofta fortfarande som benämning på döva vilka då ofta tar illa upp eftersom de i regel inte är stumma.


Historia

Döva i Europa

I det gamla grekiska och romerska samhället dyrkades det vackra och starka. Familjefadern hade ända fram till Romulus tid rätt att avgöra om ett barn skulle få leva eller ej. Åtskilliga döva barn mördades eller sattes ut i skogen.

Ända fram till på 1500-talet ansågs det totalt meningslöst att försöka undervisa döva. Detta berodde på att man trodde att ljud och språk var oskiljbara, hörde man inte kunde man inte lära sig ett språk. Galenos (131-200 f.Kr.) framlade teorin att talet och hörseln gemensamt uppstod i hjärnan och att en skada på det ena därför måste innebära en skada på det andra.

Om man jämför med blindhet så var vid den här tiden dövhet ofta ett mycket värre handikapp. De blinda kan lära sig talspråket utan svårigheter, denna möjlighet saknar de döva och de tvingades växa upp oförmögna att kommunicera med andra människor. De saknade helt uppfattning om språket vilket är så viktigt för tänkandet och resonerandet, när de växt upp var de omöjliga att skilja från förståndshandikappade. Detta betyder inte att döva p g a sin oförmåga att resonera skulle vara mindre intelligenta än hörande, intelligenstester till vilka det inte krävts några språkkunskaper visar entydigt att språket inte är nödvändigt för intelligensens utveckling.

Talmund, den gamla judiska lagen, förklarade döva omyndiga, de fick inte äga egendom, inte gifta sig, inte upprätta testamente etc. Deras rättigheter och skylldigheter jämställdes med ett barns. Denna inställning höll i sig länge på alla håll i Europa.


Dövundervisningen kommer igång

Den italienske läkaren, matematikern, astronomen och astrologen, Girolamo Cardano (född 1501) beskrivs som den förste psykologen. Han framförde den för nutiden ganska självklara uppfattningen att "skrivandet är förbundet med tanken och med talet. men skrivna bokstäver och idéer kunna sammanföras utan medverkan av ljud." Då var denna tanke revolutionerande, grunden för dövundervisningen kunde börja byggas. Lars Kruth skrev i sitt arbete Ett blad ur dövas historia: "Döva borde ha uppkallat Girolamo Cardano till sitt skyddshelgon ty det var faktiskt han som gav döva deras Magna Charta - frihetsbrev"

På 1500-talet i Spanien blev adeln snabbt mycket rik p g a de enorma rikedomar som skeppades hem ifrån Sydamerika. De var angelägna att behålla rikedomarna i familjen och ingifte blev mycket vanligt. Detta medförde inavel och många döva barn föddes. För att rikedomarna inte skulle skingras blev det nödvändigt att även de döva skulle få rätt att ärva. Alla de ledande klasserna i Spanien uppmuntrade därför försöken med dövundervisning. Undervisningen kom trots stödet inte särskilt långt och spred sig inte i någon större utsträckning. Hur undervisningen gick till vet vi inte idag.

De få försök som gjordes för att undervisa döva under 1500-1700-talen var endast tillgänglig för rikemansbarnen.


"Den franska metoden"

Det var först på 1700-talet som de döva började uppmärksammas på allvar och teckenspråket gavs en chans att utvecklas. 1721 föddes en man i Frankrike som skulle komma att få stor betydelse för språkets utveckling, abbé Charles-Michel de l'Epée . Han utbildade sig till präst och kom i femtioårsåldern i kontakt med två femtonåriga döva flickor som han började undervisa i läsning och skrivning. Detta väckte hans intresse för att hjälpa de döva, främst för att rädda deras själar ifrån förtappelse. Snart upprättades i Paris under hans ledning världens första allmänna dövskola. Denna använde teckenspråket i undervisningen, metoden kom att kallas "den franska metoden" eller "teckenmetoden".

Abbé de l'Epée upptäckte och fascinerades av att eleverna själva använde ett naturligt teckenspråk med vilket de kunde samtala mycket bra. Genast började han studera språkets grammatik och försökte tillsammans med eleverna utöka teckenförrådet. Detta gick inte så bra som Abbé de l'Epée förväntat sig och det visade sig att det blev de döva själva som mer eller mindre medvetet utvecklade språket. Abbé de l'Epées efterträdare abbé Sicard gav 1810 ut en bok där han i inledningen skriver om abbé de l'Epées arbete: "Läraren uppfann förgäves tecken, naturen som inte själv skulle ha dikterat dem kom att underkänna dem, de blev för den dövstumme intet annat än tomma grimaser." Detta beskriver problematiken med att som utomstående försöka konstruera ett språk. Flera gånger har hörande försökt ge döva ett nytt språk, sitt eget, bl a i Amerika och senast i Sverige på 1970-talet (se kapitlet Tecknad svenska).

Trots att abbé de l'Epée misslyckades med sitt försök så kan man inte bortse ifrån hans betydelse. Det är otroligt viktigt att döva får samlas i stora grupper på t ex skolor, ensam kan ingen döv utveckla något naturligt språk.

Abbé de l'Epée utbildade många dövlärare från olika länder, därigenom spred sig hans metod ut i världen och med den följde fragment av det franska teckenspråket i form av "lånetecken".


Den orala tyska metoden

Abbé de l'Epée var inte den enda som ville utarbeta en undervisningsmetod för döva. I Tyskland vid samma tid levde och verkade dövpedagogen Samuel Heinicke, den orala metodens främste förkämpe. Denna nya undervisningsmetod kom även att kallas "den tyska metoden" och går ut på att de döva skall hindras från att använda sitt naturliga språk för att istället enbart kommunicera med rösten och genom läppavläsning. Metoden fick stor genomslagskraft i hela Tyskland där den första dövskolan grundades 1778 tätt följd av andra.

Abbé de l'Epée och Samuel Heinicke blev bittra fiender och deras ibland fräna brevväxling finns bevarad på akademien i Zürich, Schweiz. Abbé de l'Epée hävdade att Heinickes metod var allt för tidskrävande för de döva, de skulle inte hinna med att lära sig någonting annat och de skulle aldrig kunna kommunicera utan stora ansträngningar och missuppfattningar. Med "teckenmetoden" lär sig eleverna i och för sig inte tala eller avläsa läppar bra men å andra sidan lär de sig lätt att utrycka sig bra, ofta mycket bra i skrift. Heinicke hävdade i sin tur att om de döva inte lärde sig att använda rösten skulle de isoleras ifrån samhället. Båda hade de mer eller mindre rätt och det råder fortfarande skilda uppfattningar om vilken metod som är den bästa. En klar majoritet utav de döva har dock alltid varit för att de skulle få använda teckenspråket. Det är förvånande att man lyssnat så lite på de dövas vilja, vem kan bättre än de själva veta vilken metod som är att föredra?


Milanokongressen 1880

1880 gick Heinicke ut som segrare, då hölls i Milano en internationell dövlärarkongress. Där beslöts - de döva lärarna hade ingen rösträtt - att man i hela Europa skulle övergå till den orala metoden, man skulle utrota teckenspråket som ansågs vara för primitivt. I grunden kan man lägga mycket av ansvaret för beslutet på föräldrarna till de döva barnen. De ville göra sina barn så "hörande" som möjligt och då är det naturligt att de skulle få lära sig använda rösten. även Sverige påverkades av Milanokongressens beslut och man förbjöd teckenspråket på dövskolorna (det blev aldrig i lag förbjudet i Sverige vilket det dock blev i många andra länder).

Det har visat sig att abbé de l'Epée hade rätt i att det skulle krävas för mycket tid att lära de döva tala. I genomsnitt tar det ca 8 år med mycket tråkig heltidsträning för att barnen hjälpligt skall klara av att konversera med en hörande. Under denna tid får barnen ingen annan utbildning. Innan 1880 fanns det flera högutbildade döva på mer eller mindre höga platser i samhället men efter Milanokongressen sjönk de dövas bildningsnivå drastiskt.

Trots samhällets försök att bli av med teckenspråket levde det kvar, eleverna på skolorna använde det utom synhåll från lärarna och dövföreningarna har hela tiden kämpat för teckenspråkets erkännande. Beslutet som togs i Milano är fortfarande det gällande på många håll i Europa.


Skilda kommunikationsmetoder

För de döva handlar inte den här diskussionen bara om en undervisningsmetod utan det är istället frågan om ett helt kommunikationssystem. Den metod som skolan valt påverkar den döve hela livet. För hörande kan det vara svårt att föreställa oss vikten av att döva lär sig hantera ett språk som de trivs med och inte drar sig för att använda. Döva får inte, utom i vissa undantagsfall (om de har döva föräldrar och växer upp i en teckenspråkig miljö) något språk "gratis", utan de måste lära sig det genom undervisning. Fungerar inte undervisningen eller trivs de inte med sitt språk kan de aldrig kommunicera med någon människa.


Döva i Sverige

Den äldsta dokumentation av att det i Sverige funnits teckenspråk kan man hitta i Vetenskapsakademins handlingar. Där, i en beskrivning av ålhems socken, finns följande skildring från 1759 av lektor Anders Vijkström: "... här i Socknen och Flinsmåla gån är född och lefvre en Man benämnd Lars Nilsson, som ifrån sin födsel är döf och dumb [...] Han tecknar väl sina tankar, som merendels dumbar pläga. i synnerhet för dem som äro vane vid honom..." Detta skrevs alltså innan abbé de l'Epée började med sin undervisning i Frankrike.

Per Aron Borg och Manillaskolan

Skolan har alltid varit den viktigaste platsen för teckenspråkets utveckling. ända fram till helt nyligen hade de döva barnen sällan kommit i kontakt med något språk överhuvudtaget innan de började skolan, där de fick lära sig teckenspråket av sina kamrater. Genom undervisning ökade också deras kunskaper vilket bör ha påskyndat teckenspråkets utveckling, gett det nya tecken och uttrycksmöjligheter.

I början av 1800-talet gjordes flera försök att undervisa döva i vårt land men det var en person som utan tvekan fick störst betydelse för skolornas utveckling, Per Aron Borg. Borg som var utbildad kanslist och anställd på Kungliga kanslikollegium började undervisa en ung, blind kvinna vid namn Charlotta Seyerling. Hans intresse för de döva väcktes när han på stora Operan i Stockholm såg pjäsen "Abbé de l'Epée eller den döfve och dumbe". Denna handlar om en döv pojke som luras på ett stort arv men efter att han kommit till dövskolan och fått hjälp av abbé de l'Epée får han tillbaka förmögenheten. Pjäsen gjorde djupt intryck på Per Aron Borg och han började snart, utan ersättning undervisa en döv pojke. Han blev uppmärksammad och fler blinda och döva sökte sig till honom.

1809 fick Borgs elever lov att avlägga examen vilket ledde till att han fick stadsunderstöd för att öppna Allmänna Institutet för Döva och Blinda. 1812 uppköptes Manilla på Djurgården och Institutet flyttade dit. Per Aron Borg kände sig inte tillfredsställd med arbetet då han upplevde att han inte hade fria händer. Han begärde 1816 tjänstledigt under ett år. När han var borta granskade den nya ledningen skolans affärer och Borg fick mycket kritik när han återvände. Han beslutade då att begära avsked från Manilla och startade en egen dövskola på Manhem strax intill.

1818 slogs de båda skolorna ihop, alla eleverna flyttade till Manhem och Per Aron Borg blev åter föreståndare. Undervisningen gavs på teckenspråk, i läsning skrivning och tal. Man gjorde flera olika experiment med undervisningen och lärarna fick använda den metod de trodde var bäst för barnen. Målet var att ge dem en praktisk yrkesutbildning, där fanns utbildning till bl a skräddare, smed, sadelmakare, skomakare, snickare och sömmerska, de s k s-yrkerna. Teoretisk utbildning ansågs inte meningsfull.

Per Aron Borgs efterlämnade handskrifter finns bevarade på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Där kan man läsa följande om hans elevers teckenspråk: "...det språk, eller rättare sagt den grundval för et språk, som har warit till så länge som det funnits Döfstumme i werlden, som är deras naturliga språk och som de aldrig lemna om de än ägde skrift- och tonspråket i fullkomlig besittning, jag menar det Naturliga Teckenspråket." Här ger han alltså stöd för tron att teckenspråket är äldre än dövundervisningen. Borg eftersträvade också att få enhetlighet i elevernas språk, 1828 var det t.o.m. schemalagt: "öfvningar med alla eleverna gemensamt till att vinna enhet uti deras teckenspråk och mimik".

Per Aron Borg verkade på skolan som rektor fram till sin död 1839 då hans son Ossian Edmund Borg tog över ledningen. Denne tyckte att det behövdes fler kvalificerade lärare på skolan och han inrättade ett lärarseminarium där.

1867 färdigställdes den nuvarande skolbyggnaden på Manilla vilken med tiden blev statsanstalt för dövundervisning i Sverige, känd som Manillaskolan. På 1880-talet flyttades de blinda till den då nybyggda Tomtebodaskolan och Manilla blev en renodlad dövskola.

Efter kongressen i Milano 1880 förbjöds teckenspråket på skolan och undervisningen lade tyngdpunkten på tal och avläsning, med syftet att göra eleverna så "hörande" som möjligt. Denna inställning höll i sig i nära hundra år.

Dövföreningarna grundas

Vid sidan av dövskolan har dövföreningarna kommit att bli de viktigaste institutionerna för teckenspråkets utveckling och fortsatta existens. 1868 bildades på Fredrika Bremers initiativ Sveriges första handikappförening, Döfstumföreniningen i Stockholm (nuv. Stockholms Dövas Förening, SDF). Trots sitt namn var föreningen en riksorganisation genom att elever från hela landet som gått på Manillaskolan blev medlemmar. Flera andra dövföreningar dök upp runt om i landet, 1918 fanns här tjugoåtta stycken.

1922 bildades Svenska dövstumsförbundet, de hade dålig ekonomi och en kraftlös ledning så flera lokala dövföreningar lämnade med tiden förbundet. 1942 bildades Riksorganisationen Social Dövstumstjänst nuvarande SDR, 1944 slogs de båda föreningarna ihop.

SDR är en politiskt och religiöst obunden förening vars mål är att förbättra dövas livssituation och bildningsnivå. De började genast kämpa för rätten att fritt få använda och bli utbildade på sitt naturliga språk, teckenspråket. Vid upprepade tillfällen har man t ex framlagt resolutioner på de nordiska dövkongresserna (se kapitlet Nordisktsamarbete) där man krävt detta. Riksförbundet var till en början dåligt organiserat vilket innebar att myndigheterna ganska ostört kunde härja runt med oralismen och andra försämringar för de döva.

Föreningarnas roll präglades under åren 1893-1945 av förföljelsen av teckenspråket vilket myndigheterna och de hörande betraktade som "ett ogräs som borde ryckas upp med rötterna". Föreningarna har på sätt och vis levt ett eget liv vid sidan av samhället i övrigt och de har utvecklats till en mycket viktig del av de dövas liv. Vid sammankomsterna har man framfört skådespel och folkdanser. Man har hållit föredrag och studiecirklar, haft basarer för att sälja de dövas hantverk mm. Ofta umgås döva inte alls med hörande.

De döva har ofta varit steget före inom många områden, t ex så fick kvinnorna rösträtt i dövföreningarna långt innan det blev vanligt i övriga samhället. De var också tidiga med att bilda en nykterhetsförening (Blå korset i Skåne) och sjuk och begravningskassor (den första i Småland år 1890)

Nordiskt samarbete

Den första nordiska dövstumkongressen hölls i Köpenhamn år 1907, där togs beslut om att de fyra nordiska länderna, Sverige, Danmark, Finland och Norge skulle bilda var sin kommitté vars uppgift skulle vara att utarbeta ett gemensamt nordiskt åtbördsspråk. Kommittéerna skulle avbilda och beskriva de tecken som förekom i respektive lands språk vartefter ett urval skulle göras av de tecken som ansågs vara bäst. Dessa skulle medtagas i det gemensamma språket vilket det skulle utarbetas en teckenbok för.

Den svenska gruppen tog svenska akademins ordlista och med den som utgångspunkt undersökte och noterade de vilka ord som hade motsvarande tecken. Det tycks inte som om någon hänsyn togs till att teckenspråket har ett flertal tecken till vilka det saknas ett svenskt begrepp. Den allmänna (svenska) uppfattningen var att vi hade det vackraste och mest egenartade av de nordiska teckenspråken, därför beslutades det att innan vårt språk "späddes ut" tillsammans med de övriga så förtjänade det att få en egen bok om bara detta språk. Uppgiften att skriva boken (Teckenspråket) gavs till en av kommittémedlemmarna, Oskar österberg. Den utkom år 1916 och innehåller ett tämligen stort antal fotografier, teckningar och skriftliga beskrivningar av gällande tecken. Arbetet med det gemensamma nordiska teckenspråket gick inte så smidigt som det var planerat, österberg själv skriver i sin bok: "...en eventuellt framdeles utkommande ordbok över det gemensamma nordiska åtbördsspråket, den svårlösta frågan om detta språk behöver ännu tid för att komma till mognad."

Det blev hur som helst inte mycket av de storstilade planerna, någon teckenbok gavs aldrig ut och det gemensamma språket blev aldrig färdigt (kanske p.g.a. att inställningen gentemot teckenspråket vid den här tiden allt sedan Milanokongressen varit fientlig).

Vart fjärde år anordnas fortfarande en nordisk dövkongress.

Utveckling i motvind

I början av 1900-talet kom ett stort bakslag för de döva, då förbjöds de enligt lag att arbeta på offentliga platser inom staten, kommunen och landstinget. Således fick alla döva dövlärare lämna sina anställningar.

1938 övertog staten ansvaret för dövundervisningen, bruket av den orala metoden stärktes ytterligare och därmed försämrades de dövas möjlighet till högre bildning.

Under 1950-talet fick man en överdriven tilltro på den nya tekniken, man trodde att man med hjälp av tillräckligt bra hörselapparater skulle kunna få alla att höra. Apparaterna började användas i stor skala på de döva barnen och lärarna förde en envis kamp med att lära barnen höra. Men man tvingades ge upp, det visade sig att långt ifrån alla kunde hjälpas.


Tecknad svenska

Besvikelsen ifrån misslyckandet på femtiotalet då optimismen frodades över de nya tekniska landvinningarna resulterade i ett ökat intresse för alternativa kommunikationsmetoder. Detta medförde en öppnare inställning gentemot teckenspråket. SDR (Sveriges Dövas Riksförbund), som aldrig givit upp i sina strävanden för att få teckenspråket erkänt, kom nu till överläggningar med Sö (Skolöverstyrelsen). Dessa resulterade i en kompromiss, det skulle bli tillåtet med "teckenspråk" men det skulle användas med svenskans grammatik. Teckenspråkets grammatik och teckenförråd ansågs vara allt för primitiv. Iden med tecknad svenska var född. I 1969 års läroplan för högstadiet framlades förslag om att teckenspråksundervisning skulle ingå i ämnet svenska "med möjlighet till befrielse för elever som ej önskar detta", vidare sägs att "teckenspråket" kan "accepteras endast under förutsättning att det beledsagar talet". Mot slutet av 60-talet intensifierade SDR sina ansträngningar för att få teckenspråket erkänt av föräldrar och av skolorna. De tillsatte en teckenspråkskommitté bestående av nio personer, tre döva och sex hörande. Deras uppgift var att utarbeta en teckenbok där man "genom urval av de tecken som ansågs bäst och mest spridda över hela landet få till stånd ett »riksteckenspråk»" (ur bokens förord). Dessutom ansågs det nödvändigt att konstruera nya tecken, "dels har SDR:s teckenkommitté arbetat fram tecken för ord som saknat tecken, dels har gemensamma nordiska tecken skapats vid de nordiska teckenspråksseminariena." Resultatet blev det nya språket tecknad svenska. Man föreställde sig att barnen nu lättare skulle kunna lära sig svenska (läsa, tala, avläsa och skriva). Resultatet blev dock endast förvirring bland både de döva och de hörande. Hörande personer gick en relativt kort kurs och lärde sig tecken (inget nytt språk), sen blev de förvånade och besvikna över att de inte kunde förstå dövas tecknande. Och de döva som redan hade ett fullgott teckenspråk med vilket de kunde utrycka allt de kände och tänkte nappade inte alls på iden.

Dessutom var tecknad svenska ett mycket omständligt språk, det blev för mycket onödigt viftande om man skulle ta med alla svenskans prepositioner, böjningsformer etc. Språket blev långsamt och klumpigt.

För hörselskadade kan dock tecknad svenska vara ett bra stöd för hörandet (se kapitlet De hörselskadade då?)

Teckenböcker

Totalt har det i Sverige kommit ut fyra teckenböcker, alla under 1900-talet, i dessa har man beskrivit ett mycket ofullständigt urval tecken. Per Aron Borg påbörjade på 1800-talets första del en sammanställning av teckenförrådet på sin skola. Han utgick ifrån svenska, alfabetiskt ordnade ord men han kom inte längre än till "aflåtande", arbetet blev honom övermäktigt.

Det skulle dröja fram till 1916 innan den första svenska teckenboken kom, "Teckenspråket", vilken jag skrivit mer om i kapitlet Nordiskt samarbete.

1960 gavs nästa teckenbok ut, då var det Svenska Kyrkans Diakonistyrelse som tillsatt en kommitté "med uppgift att utarbeta en ordbok över de dövas åtbördsspråk." (ur bokens förord) Av ekonomiska skäl innehåller inte boken några fotografier för beskrivning av tecknen utan man har istället en samling bilder på trettio olika handställningar vilka man givit nummer. Dessa refererar man till i de skriftliga beskrivningarna vilka kan vara svåra att tolka, t ex "BEFORDRA (om tjänst) - H23 föres runt v23 och upp förbi dess insida och riktas uppåt."

Den följande boken, Teckenspråk för döva (1968) använder sig av de trettio handställningarna kombinerade med beskrivande fotografier. Det var skolöverstyrelsen som stod bakom utgivningen under uppmuntran ifrån SDR och syftet var främst att "ge underlag för utbildningen av tolkar som skall biträda döva i olika sammanhang; denna utbildning påbörjas 1969 [på Carlborgsons Gård nuv. Västanviks folkhögskola]." (Ur skolöverstyrelsens förord). åtskilliga av tecknen i boken med tillhörande fotografier var hämtade ifrån den i Danmark året innan utgivna Håndbog i Tegnsprog. Dessa gemensamma nordiska tecknen visade sig dock inte alls användas i Sverige vilket medförde att boken inte fick den spridning som man hoppats på. Istället kom det redan tre år senare ut en ny:

1971 var SDR:s teckenspråkskommitté färdiga med genomgången av vad de ansåg vara det svenska teckenförrådet men som visade sig vara ett helt nytt språk. Om denna kommittés arbete har jag skrivit mer i kapitlet Tecknad svenska. Resultatet blev Teckenboken (kallas "Blå boken"). 1978 gavs en utökad och i viss mån uppdaterad utgåva av denna bok ut.

Sedan dess har ingen ny teckenbok utkommit, detta innebär att det i Sverige aldrig publicerats någon komplett teckenbok. Brita Bergman, världens enda professor i teckenspråk (se kapitlet Brita Bergman) leder ett projekt på Stockholms universitet. Där håller hon och en mindre grupp forskare på att sammanställa Sveriges första riktiga teckenbok. Den skall vara ordnad efter handformer, inte efter de svenska orden, anledningen till detta är lätt att se. Det är inte ett översättningslexikon mellan svenska och teckenspråk man vill göra, utan en teckenbok över de genuina teckenspråkstecknen vilka ofta saknar en entydig svensk översättning. Brita Bergman arbetar nu mycket med dator och video. Tanken är att helst alla teckenspråkstecken skall lagras digitalt med rörliga bilder på dator och att man senare lätt skall kunna ge ut allmänna eller speciella teckenböcker. Arbetet har pågått i tre år och ingen vet när det kan beräknas vara klart.

Hur många tecken det finns i det svenska teckenspråket är okänt men att det finns betydligt fler än de 2.500 tecken som hittills dokumenterats och fotograferats står klart när man hör att totalt över 3.150 olika persontecken (teckenspråkets motsvarighet för våra egennamn, se kapitlet persontecken) observerats och katalogiserats. Dessutom är det med teckenspråket som med alla andra språk - gamla tecken försvinner och nya uppkommer ständigt.


Tolkverksamhetens historia

Frälsningsarmén var de första med att bistå döva med tolkar, detta påbörjades 1895 och de har fortfarande tolkar anställda.

När staten övertog ansvaret för dövskolorna 1938 anställdes fem konsulenter för döva. Dessa hade i uppgift att hjälpa dem att få arbete då det rådde mycket hög arbetslöshet bland de döva.

även präster har fått fungera som tolkar, dövprästerna behärskade teckenspråket och blev ofta de dövas enda språkrör med den hörande världen. 1938 övertog staten ansvaret också för prästerna.

Barnen har alltid, fram till våra dagar varit de viktigaste tolkarna. även om dövhet kan vara ärftligt så får de allra flesta döva hörande barn. Ensamstående döva vände sig ofta till sina vänners hörande barn vilka fick ställa upp med att tolka vid alla tider, på alla platser. Detta förhållande var naturligtvis inte tillfredsställande.

Behovet av tolkar var långt ifrån tillgodosett, 1947 kom en ny kunglig kungörelse om tolk för döva och stumma. Nu bemyndigades 20 privatpersoner att ta tolkuppdrag, de skulle framför allt användas i domstolarna vid rättegångssammanhang. I regel hade tolkarna döva föräldrar.

1968 togs ett beslut i riksdagen som skulle komma att få en stor betydelse för döva i Sverige. Då beslöts att döva skulle ha rätt till fri tolkservice. Detta blev en viktig vändpunkt för de dövas möjligheter till att delta i det hörande samhället. Det rådde då som nu en otrolig brist på tolkar. 1969 började Carlborgsons Gård, nuv. Västanviks folkhögskola med en tolkutbildning.

I december 1981 rekommenderade Handikappinstitutet landstingen att ha samordnad tolktjänst för döva, dövblinda m fl, tolkcentraler började upprättas och idag har alla landsting denna service.

Dagens situation för de döva

Forskning, seger och erkännande

Brita Bergman, professor i teckenspråk

Namnet Brita Bergman används alltid med vördnad bland döva. De ger henne (tillsammans med Lars Kruth, se följande kapitel) äran för att teckenspråket nu är erkänt och att deras situation har förbättrats så pass mycket som den har det senaste decenniet.

Brita Bergman började läsa lingvistik på Stockholms universitet i slutet av 60-talet. Då fanns ingen forskning om teckenspråk i Sverige, det ansågs inte vara ett fullvärdigt språk med något värdefullt tillämpningsområde. Bergman berättar:

"- Jag fick veta att lärarna vid dövskolorna motarbetade teckenspråket. Det ansågs ha begränsade uttrycksmöjligheter och bristfällig grammatik. Tecknandets mun och ögonbrynsrörelser togs för grimaser. Döva måste visa upp »vårdad mimik». [...] ändå frodades teckenspråket på raster och fritid vid Sveriges fem dövskolor."

Bergman hade då ingen anknytning till döva men när det blev dags att välja ämne för en trebetygsuppsats 1971 blev hon tillfrågad av professor Bengt Sigurd om hon inte vill skriva om teckenspråket. Det gjorde hon och var sedan ordentligt fast.

Hon påbörjade tillsammans med Bengt Sigurd projektet "Teckenspråkets lingvistiska status" på Institutionen för lingvistik. Allmän förvirring tycks ha slagit igenom på alla plan p g a den allmänna osäkerheten om vad som var tecknad svenska och vad som var genuint teckenspråk. 1976 gav Bergman ut rapporten Tecknad svenska som ingår i Sö:s rapportserie (nr. 28). Denna bok tar mycket djupgående upp tecknens struktur och hur den svenska grammatiken skall användas med tecknen.

1972 började Bergman en kurs i teckenspråk, trodde hon. När hon var färdig med den relativt korta kursen förvånades hon över att hon inte förstod när döva tecknade och att hon själv hade svårt att göra sig förstådd. Hon hade bara lärt sig tecken - inget språk.

Bergman fann snart att teckenspråket var ett lika högtstående och fullständigt språk som svenskan. Det var också det enda språk som de döva utan undervisning tillägnade sig. Därav kom hon fram till att teckenspråket - inte svenskan - måste betraktas som de dövas modersmål!


Lars Kruth, en hjälte i dövvärlden

Lars Kruth är vid sidan av Brita Bergman den som verkat mest för att få teckenspråket erkänt av de hörande. Han har också bl a stridit för att döva skall få en självklar rätt till den högre utbildningen. Det har funnits en allmän uppfattning bland hörande att döva skulle ha svårt att tillgodogöra sig studier. Denna missuppfattning har sin grund i att de döva tidigare inte fick någon tid över till studier, de skulle använda all sin tid till talträning och läppavläsning på svenska, ett språk de inte behärskade bra. Som följd av detta har dövas utbildning fram till våra dagar uteslutande inriktats på hantverk.

Lars Kruth som själv är döv blev vald till ordförande i SDR första gången 1955. Då arbetade han som snickare vilket han fortsatte med till 1964. 67 fick han en heltidstjänst på SDR som studiekonsulent och innan han blev ordförande igen han han med att vara förbundssekreterare och ekonomichef.

Han har också länge varit den drivande kraften bakom Västanviks folkhögskola utanför Leksand (se kapitlet Västanviks folkhögskola)

Innan teckenspråket blev erkänt som ett riktigt språk skrev Kruth envetet brev efter brev till den dåvarande ecklesiastikministern (motsvarande dagens utbildningsminister) Edenman för att förklara att teckenspråket är likvärdigt med vilket annat språk som helst och därför borde erkännas. Breven nådde dock aldrig Edenman utan hans sekreterare sände dem vidare till skolöverstyrelsen vilka inte tog någon notis av dem. Lars Kruth träffade av en tillfällighet Edenman och frågade varför denne inte svarat på hans brev. Edenman som inte kände till breven undersökte genast saken vilket resulterade i att det blev betydligt lättare för döva att nå de folkvalda och islossningen vad gäller teckenspråket kunde börja.

1970 kom en vändpunkt för SDR:s och Lars Kruths arbete för att få teckenspråket erkänt, då fick de äntligen föräldrarna på sin sida. Lars Kruth sammankallade föräldrar, lärare och representanter för skolmyndigheter till ett stort möte i Uppsala, "Uppsala möte". Han lyckades övertyga föräldrarna om att teckenspråket borde vara ryggraden i dövundervisningen. I och med detta gick utvecklingen långsamt men säkert mot ett erkännande.

Lars Kruth blev 1980 utnämnd till hedersdoktor vid humanistiska fakulteten på Stockholms universitet för sin kamp för teckenspråket och för den information han förmedlat från dövsamhället till det övriga svenska samhället.

Lars Kruth har också forskat mycket om dövas historia och det är han som står bakom mycket utav de uppgifter jag lämnat i detta arbete.


Teckenspråket blir modersmål

"Integrationsutredningen framhåller att de barndomsdöva för att fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga. Tvåspråkighet för deras del innebär enligt utredningen att de dels måste behärska sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det språk som samhället omger dem med, svenskan"(prop. 1980/81:100 bilaga 12)

Med dessa ord beslöt riksdagen 1981 att erkänna teckenspråket som ett självständigt språk. Sverige blev härmed det första landet i världen som legitimerade de dövas enda naturliga uttryckssätt. Teckenspråket skulle hädanefter vara de döva barnens förstaspråk och om möjligt även deras modersmål.

Nu ändrades också teckenspråksundervisningen för hörande, de skulle nu inte längre lära sig tecken utan ett helt nytt språk, kurstiden förlängdes från några veckor till först ett år och sedan två. Dock förekommer fortfarande kurser i tecknad svenska p g a den brist på bra teckenspråkslärare som råder i Sverige.

Dövkulturen

Termen "Döv" och dövkulturen

"Att vara döv är inte en medicinsk term. Den innebär istället en kulturell, social och språklig identitet. Den som använder sig av teckenspråket som sitt främsta sätt för kommunikation är därför en döv person." Så beskriver SDF dövhet i en informationsbroschyr om föreningen.

Vem är döv? SDR skriver i sin rapport "Döv i Sverige", juni 1988:

"Döva är:
* de som är födda döva
* de som blivit döva under barndomsåren eller ungdomsåren
* de som har vissa hörselrester men som använder teckenspråket som den säkraste kommunikationen
* de som blivit döva som vuxna och som vill använda teckenspråket i sin kommunikation
"

Vuxendöva använder vanligtvis inte teckenspråket och innefattas då alltså inte i SDR:s definition av döva.

I en resolution från Dövas Nordiska kulturfestival i Norge 1982 började man använda begreppet "dövkultur" som definierades: "Döva kan betraktas som en språklig minoritet. Dövkultur är en livsform vars förutsättning är teckenspråk." SDR gör tillägget: "I vidare mening kan sägas att dövkulturen är all sådan verksamhet som berikar den döves liv och förbättrar livskvalitetén." (ur SDR:s handlingsprogram 1989)

Riksdagen fastställde våren 1974 en rad kulturpolitiska mål. SOU gav ut rapporten "Kultur åt alla", här sades det att kulturpolitiken i ökad utsträckning skulle utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov, alla skulle ha samma rätt till kultur.

Västanviks folkhögskola i Leksand är en kulturell samlingsplats för landets döva. Här hålls många olika "kulturkurser", SDR som är skolans huvudman skriver: "Skolan har en viktig uppgift när det gäller utvecklandet av kulturell verksamhet för döva. Det är också viktigt att man verkar för att döva får möjlighet att ta del av hörandes kultur." - ur SDR:s handlingsprogram (1989)


"Jag är inte handikappad. Jag är döv."

Margareta Delin publicerade artikeln Svenskarna som har ett annat språk i Svenska Dagbladet 84.11.01 ur vilken jag hämtat följande:

"Vi vill bli accepterade som en språklig och kulturell minoritet.- Vi ar en etnisk grupp och inte en handikappgrupp. Vi är döva, inte hörselskadade. Att inte kunna höra är inget handikapp, utan innebär att leva i en annan kultur med ett eget språk.

Det säger Gunilla Wågström Lundquist, producent på Utbildningsradion och döv.

- Visst är vi döva i Sverige födda svenskar. Men svenska är inte vårt modersmål. Därför har vi lättare att identifiera oss med invandrare än med hörande svenskar. Men invandrare har högre status än döva [...]

De döva tillhör två kulturer - sin egen och den svenska. Och det har skapat osäkerhet hos många döva om var de egentligen hör hemma.

- Men under de senaste åren har det vuxit fram en medvetenhet bland oss. Vi har upptäckt oss själva. Föregångslandet är USA, där det redan finns en stark dövmedvetenhet och dövkultur [...]

Döva skall inte behöva integreras i samhället på majoritetens villkor, d v s de hörandes. Och deras språk, teckenspråket som dövkulturen bygger på - måste bli mera känt [...]

Teckenspråket är inte bara de dövas självklara kommunikationsmedel - det är också ett sätt att tänka, ett medel att utrycka känslor med och föra abstrakta resonemang. Till det räcker inte det talade svenska språket för den döve [...],

- Vi har mycket att arbeta med, men en förändring är på väg. Jag är stolt över att vara döv. Jag vill inte vara hörande. Jag är skapad döv, tänker som en döv och lever som en döv."

Jag har även av andra döva hört att de inte velat bli hörande. I ett sällskap med en majoritet döva så är de inte handikappade. Detta märkte jag tydligt i Västanvik, där var det vi hörande som var i minoritet och där var det utan tvekan vi som var handikappade. Vi förstod inte vad som sades runtomkring oss och vi behövde tolk för att tala med dem.

Dr. Samuel Johnson (1709-84) beskrev dövhet som "den kanske hopplösaste av alla olyckor", på den tiden var det kanske det. Då levde fortfarande många döva helt isolerade utan några kommunikationsmöjligheter, men idag, i Sverige, tycks det klinga falskt.


SDR och dövföreningarna

47 lokala dövföreningar är anslutna till SDR (1990). Här anordnas ofta föreläsningar, möten, studiebesök och fester. Föreningarna har ofta underföreningar vilka tillfredsställer ett flertal intressegrupper, dessa kan vara t ex bridge, schack, konst och barn eller pensionärsverksamhet.

De döva ser ofta föreningarna som "andningshål" från den krävande och jobbiga hörande världen. Här kan de slappna av tillsammans med sina vänner och tala sitt eget språk.

En del dövföreningar har hörande med i styrelsen men ordföranden måste vara döv. Dövföreningarna har totalt ca 4.500 medlemmar, varav 1.500 är hörande (t ex föräldrar till döva barn)(1988)

Till SDR hör även SDU, Sveriges Dövas Ungdomsråd. De bevakar döva barns och ungdomars intressen och frågor, de är ett beslutande organ i SDR. SDU anordnar kurser och läger samt arbetar aktivt i skol- och drogfrågor. Medlemmarna är mellan 7-30 år.

Vidare finns ett pensionärsråd, de är rådgivande i SDR. Där bevakas frågor som äldreomsorg, servicehus, mm.

Vart tredje år hålls SDR en kongress med endast döva deltagare. Hit kommer representanter från alla lokalföreningar i landet samt från SDU och pensionärsrådet. Vid kongresserna diskuteras aktuella frågor samt man väljer styrelse och förbundsordförande. Kongresserna hålls på SDR:s huvudkontor vid Västanviks folkhögskola i Leksand.


Dövskolorna idag

Dövskolorna har som jag tidigare betonat (se kapitlet Per Aron Borg och Manillaskolan) spelat och spelar en mycket viktig roll för de dövas gemenskap.

1982 erkändes detta i den s k Integrationsutredningen där det slogs fast att de döva inte skulle integreras bland hörande barn.

I Sverige föds varje år i genomsnitt 75 döva barn, ett flertal av dessa placeras trots sitt handikapp i hörande klasser vilket sällan är lyckat. Idag finns fem specialskolor för döva, dövskolor, dessa ligger i Härnösand, Stockholm, örebro, Vänersborg och Lund. Sammantaget går i här ca 750 elever. Grundskolan är tioårig istället för vår nioåriga men läroplanen är i stort sett den samma, enda skillnaderna är att de har teckenspråk som första språk och att svenskan är andraspråk. Undervisningen sker på teckenspråk.

I 1980 års läroplan står:

"Teckenspråket och svenskan är skilda språk. [...]

Tvåspråkigheten uppstår inte spontant. Teckenspråk inlärs naturligt och spontant i en tecknande miljö i samband med barnets allmänna utveckling, medan inlärningen av det andra språket, svenska. i högre grad är beroende av undervisning. De båda språken teckenspråket och svenska, fyller olika funktioner för eleven. Teckenspråket är den döve elevens primära redskap för kunskapsinhämtande och är det språk som eleven använder vid direkt kommunikation med andra. [...]

Vad beträffar svenskan fyller den primärt en skriftspråksfunktion."

Höstterminen 1983 kompletterades läroplanen, där står: "Döva barn är beroende av teckenspråkskommunikation och behöver tidigt få tillgång till teckenspråk för att inte bli allvarligt försenade i sin språkliga och sociala utveckling." Denna text står i en alldeles otrolig kontrast till vad man sa bara tjugofem år tidigare, då var teckenspråket en hämmande faktor för språkutvecklingen och man skulle lägga stor vikt på att hindra eleverna från att använda det. Nu har det visat sig att teckenspråket är ett måste för all annan språklig utveckling.

En klar majoritet av lärarna är hörande men fler och fler döva utbildar sig nu till lärare. 1984 var endast tre lärare på Manillaskolan döva utav totalt tjugotre!

Boendet under skoltiden är för många ett stort problem. Eftersom det i hela Sverige endast finns fem dövskolor (grundskolor) kan många barn inte resa till och från skolan varje dag. För många föräldrar känns det svårt att låta sina barn flytta till skolorten och bo i en annan familj, därför väljer många att flytta med hela familjen till skolorten. SDR rekommenderar dock att låta barnen bo i elevhem på skolorna, där kan de vara med sina döva kamrater även på kvällarna och har ofta döva vuxna i närheten.

När det är dags för gymnasiet så är det örebro som gäller, där ligger riksgymnasiet för döva, RGD, detta är det enda gymnasiet för döva i Sverige så hit reser de ifrån hela landet. Skolan har trots detta problem med att få ihop tillräckligt stora grupper för de olika linjerna så döva har betydligt mindre valfrihet vad gäller val till gymnasiet.

även vuxna döva är välkomna att gå på RGD, annars finns möjlighet för vuxenstudier på Västanviks folkhögskola i Leksand där det är en genuint teckenspråkig miljö.

Vid högskoleutbildningar så har döva rätt till tolk men den enorma tolkbristen som råder i Sverige begränsar dessa möjligheter. Dessutom trivs döva ofta inte i större sällskap av hörande, de är beroende av tolk och kan lätt känna sig utanför, bl a därför går få döva på högskolan. Stockholms universitet har fast anställda tolkar för att underlätta för de döva, universitetet har även kurser i ämnet teckenspråk för döva.

SDR anser... (hämtat ur deras informationsblad "Dövskolan")

...om skolan

"Alla barn har rätt till en skola som är anpassad till deras behov och förutsättningar [...] Eleverna på dövskolan måste få möjlighet att utvecklas till kvalificerade döva - inte dåliga imitationer av hörande [...] Dövskolan ska vara en plats där dövas språk och kultur lever och är ett dominerande inslag, en plats där döva barn inte behöver konkurrera med hörande barn på hörande barns villkor."

...om lärare

"Lärare och elever måste tala samma språk. Läraren måste förstå vad barnen säger till honom och till varandra. Barnen i sin tur måste förstå läraren. Detta ställer krav på goda kunskaper i teckenspråk. [...] Det behövs både döva och hörande lärare på dövskolan. Båda grupperna har kunskaper och erfarenheter som är nyttiga och som kompletterar varandra. Döva lärare är oerhört viktiga för barnens personutveckling. [...] Döva barn behöver se döva och hörande vuxna arbeta tillsammans, på lika villkor och utan att någon dominerar den andra."

Döva i arbetslivet

Förr var döva i stort sett uteslutande hänvisade till så kallade s-yrken, t ex snickare, skräddare, sömmerskor och skomakare. Efter industrialiseringen så var det industriarbeten som gällde.

Nu, de par senaste årtiondena har en helt ny värld öppnat sig för de döva, nu utbildar sig de döva i allt högre grad till arbeten inom undervisning, vård och serviceyrken.

Nu börjar även döva visa sig på det politiska planet, lite överallt dyker det upp döva kommunalpolitiker och nu sitter det ofta döva i olika styrelser och nämnder runt om i Sverige. (Man kan i sammanhanget ta upp att man i EG har beslutat att det minst skall sitta ett visst antal döva i EG-parlamentet.)

Nu finns också en betydande grupp arbetsmarknadskonsulenter som har till uppgift att förmedla arbeten till döva samt öppna nya utbildningar och arbetsområden för dem.


Kan dövhet botas?

Operation - en väg till ett bättre liv?

Nu pågår en livlig diskussion om de så kallade cochleaimplantaten som kan opereras in bakom örat (se fig.). Med dessa är det möjligt att i viss utsträckning få tidigare helt döva att uppfatta och förstå ljud. Operationerna har hittills endast utförts på vuxna som en gång varit hörande men läkarna vill nu börja operera även barn. SDR motsätter sig detta. Anders Andersson, ordförande i SDR säger i en artikel av Gunilla Haeffler publicerad i Aftonbladet 91.09.25:

" - Man får inte automatiskt tillträde till de hörandes värld, man kan fortfarande inte höra vad som sägs i radio, inte följa med i en teaterpjäs, inte njuta av musik. Dessutom får man träna i år för att lära sig att höra igen.

- Att vuxna, som en gång varit hörande låter operera sig är en sak. Det har vi inga som helst synpunkter på. Det har varit hörande i många, många år och är rotade i den hörande världen. För dem är det bara att ta vid där de slutade.

- För barn är det en helt annan sak, de har ingen historia som hörande. Vi är emot operationer på barn under arton år.

De dövas och hörselskadades organisationer är rädda för att implantatet ska göra de opererade till offer för den tekniska framgången [precis som på 50-talet, se kapitlet "Utveckling i motvind"], att barnen med inopererade plantat ska hamna mitt i mellan den döva och den hörande världen.

- När hörapparaten kom trodde alla att nu skulle de hörselskadade bli hörande. Alla föräldrar ville naturligtvis ge sina barn möjlighet att tillhöra de hörandes värld. Barnen utrustades med hörapparat och sattes i skola för hörande. En mycket svår undervisningssituation skapades för barnen. De kunde höra och förstå vad läraren sa med hjälp av hörapparat och läppläsning. De kunde höra att någon i klassrummet sa något, men inte vad. Att tala med en person gick bra, men blev det flera så hamnade de utanför. Många hörselskadade drog sig inom sig själva och var egentligen inget annat än dåliga kopior av hörande.

- Operationen med cochleaimplantat gör döva till gravt hörselskadade. Operationen tar inte bort ett handikapp, den skapar ett nytt handikapp.

- Det finns så många frågor som är obesvarade. Det är ännu ett skäl till att vi säger nej. När man testar en ny medicin ställs stora krav på säkerhet. Varför har man inte ställt samma krav på de här operationerna?

- Det är för mycket "vi tror" i den här debatten. Inga säkra svar vad gäller livslängden på implantatens elektroder eller biverkningarna.

- Vi vill inte vara med om experiment med barn."

I artikeln berättas vidare om en mamma, Annelie Fleur som fått en döv son, Cristoffer. Hon erbjuds operation för honom men tackar nej med motivationen att om han opereras hamnar han i ingenmansland, han blir inte hörande och inte döv. Risken är stor att han inte lär sig något språk bra, svenskan hör han inte riktigt och teckenspråket vill inte gärna hans omgivning att han skall använda, "han hör ju!" Hon ger andra föräldrar i hennes situation rådet:

"- Undersök vilka kvaliteter ditt barn får som döv och vilka förutsättningar en hörselskadad har! Då blir valet enkelt. [...]

- Att vara döv är inte ett sämre liv. Tvärtom. Det är ett helt normalt liv, men med ett annorlunda språk."

Operationer av den typen är inte det enda sättet som forskarna försöker bota dövhet med. I en artikel publicerad i Dagens Nyheter 93.02.16 berättar Eric Dyring: "Kampen att bota dövhet tycks äntligen stå inför ett genombrott. Forskarna har för första gången hopp att kroppen skall kunna reparera förstörda hörselceller i innerörat." Artikeln berättar om att en grupp forskare i USA lyckats få fåglar och fiskar att själva reparera skador i innerörat genom celldelning. Några färdiga metoder för användning på människor finns ännu inte.


Döva och hörande

Tolkverksamheten

Tillgången på teckenspråkstolkar är helt avgörande för dövas möjligheter att delta i samhället. De behövs i sjukvården, utbildningen, vid politiska möten, vid den sociala servicen, osv.

Det är inte bara för de dövas skull det finns tolkar utan även för de hörande, t ex om man önskar lyssna på en döv föreläsare eller i något annat sammanhang där hörande är i behov av kontakt med döva. I Leksand t ex så var det som jag tidigare påpekat vi som behövde tolk och inte de döva.

Tolkbristen är mycket stor i Sverige, det finns siffror som säger att det behövs ytterligare 800 nya tolkar. Det totala antalet elever som lämnat tolkutbildningen sedan 1969 är 250 stycken.

SDR hänvisar i sitt handlingsprogram till yttrande- och informationsfriheten: "När det råder brist på tolkar, vilket inverkar negativt på dövas möjligheter till delaktighet, är det ett allvarligt åsidosättande av vad som föreskrivits i grundlagen."

1989 förlängdes tolkutbildningen till två år vilket skall ställas i proportion till att den från början bara var några veckor. Detta medför att tolkarnas kompetens ökar. SDR kräver att det skall finnas löpande fortbildning för verksamma tolkar, De skriver i sitt handlingsprogram: "Det förekommer att tolkar sätts in på uppdrag de inte behärskar då de saknar adekvat utbildning, Detta är en lösning som är mycket otillfredsställande då det kan medföra allvarliga konsekvenser både för döva och för hörande. [...]

Ett »tolkcertifikat» som innebär en prövning och godkännande av tolkars kunskaper skulle innebära en större säkerhet både för tolkanvändaren och för tolkar." SDR och Sveriges Teckenspråkstolkars förening (STTF) arbetar för att ta fram ett sådant certifikat.

För att bli antagen på tolkutbildningen idag krävs mycket goda kunskaper i både teckenspråk och svenska.

En som idag påbörjar sin utbildning på vägen för att bli teckenspråkstolk har minst fyra års heltids studier framför sig. Först två år på teckenspråkslinjen och sedan ska man klara ett mycket svårt teckenspråks prov för att bli antagen till den tvååriga tolkutbildingen. Vid testen undersöks den sökandes förmåga till teckenspråksproduktion och skickligheten i avläsning. Testgruppen har fått mycket kritik över de svår testen, de sökande frågar hur man tänker råda bot på den rådande tolkbristen om så få klarar testen. I en debattartikel av Lennart Tjärnström publicerad i SDR-kontakt nr 9 -91 förklarar testgruppen: "Vi vet att det råder tolkbrist i hela landet, men vi tror inte att konsumenterna vill ha outbildade tolkar. Kraven på tolkens kvalitet är högre idag än för tio år sedan och vi kan inte heller sänka kravet på de sökandes teckenspråkskompetens för att det råder tolkbrist."

Att vara tolk

§ "åtta av fjorton tolkar upplever besvär från nacke-skuldra under arbetet, tio av fjorton har besvär efter ett arbetspass. Två tolkar har huvudvärk under uppdragen och sex efter. De flesta är återställda efter en natts sömn. Tre har dock fortfarande besvär dagen efter ett arbetsamt uppdrag. Tröttheten och värken kan sitta i flera dagar, och någon tycker att hon alltid är stel i skulderpartiet." detta visar en undersökning av Barbro Lindemalm.

De hörselskadade då?

Detta är ett arbete om de döva och deras situation och därför tänker jag inte fördjupa mig i de hörselskadade och deras problem. Men det är intressant som jämförelse. Vad som är viktigt är att först lära sig skilja på de döva och de hörselskadade, ingen utav grupperna tycker om att bli hopblandade med den andra. Jag har fått intryck av att det råder viss rivalitet mellan dem, t ex så betraktar många döva teckenspråket som sitt språk och tolkarna är till för dem. På Västanvik hörde jag följande: "Och så fick de [hörselskadade] upp ögonen för vårt språk som vi har fått kämpa för att få erkänt och de såg att det var ett bra språk, lärde sig det och tog våra tolkar ifrån oss. Det var brist på tolkar redan innan! De hör ju i alla fall lite, de är inte beroende av tolkarna, de tar dem av bekvämlighet!"

Jag tror de hörselskadade får betala ett mycket högt pris för de lilla de hör, de hamnar i en mellangrupp, ett ingenmansland, de får inte samma starka gemenskap som de döva och de hör inte heller riktigt till de hörande. Istället för att automatiskt hamna i en samhörighet med en kulturell minoritet blir de "dåliga exemplar av hörande".

För hörselskadade kan tecknad svenska vara ett bra alternativ, där kan det användas på det sättet det var tänkt, beledsagat av talet. I en debattartikel publicerad i tidningen Auris nr 1 -86 skriver en grupp hörselskadade:

"Idag får man inte tala om tecknad svenska. Den existerar inte, får vi höra. För oss är tecknad svenska ett stöd till lyssnandet för hörselskadade. Det är ett hjälpmedel precis som hörapparater, slingor m m.

Vi hörselskadade har (och ska ha) svenska som vårt första, och naturliga språk!"


Källförteckning

Tryckta källor

Andersson, Bo
Handikappets positiva sidor. Artikel ur Auris -87 nr 2.

Bergman, Brita (1977)
Tecknad svenska. Utbildningsforskning, nr 28. Liber Läromedel/Utbildningsförlaget, Stockholm.

Danielsson, Stefan
Teckenspråket är de dövas modersmål.
Artikel om Brita Bergman, professor i teckenspråk publicerad i Illustrerad vetenskap nr3 -84

Delin, Margareta
På Manillaskolan är bara tre lärare döva.
Artikel publicerad i Svenska Dagbladet 84.11.01

Delin, Margareta
Svenskarna som har ett annat språk.
Artikel om Gunilla Wågstöm ur Svenska Dagbladet 84.11.01.

Dyring, Eric
Nya forskarrön ger döva hopp.
Artikel publicerad i Dagens Nyheter 93.02.16.

Okänd författare
En glimt av teckenspråkets historia.
Dövas hus.

Haeffler, Gunilla
"Hellre döv än hörselskadad". Artikel publicerad i Aftonbladet 91.25.09.

Haeffler, Gunilla
Ska döva barn opereras?
Artikel publicerad i Aftonbladet 91.25.09.

HISUS-centrum
Vi älskar våra hörselapparater.
Artikel ur Auris nr 1 -86.

Kruth, Lars (1985) Ett blad ur dövas historia utgivet av SDR.

Manillaskolan
Informationsskift utgiven under rektor Eva Jonssons ledning.

Pauli, Calle
Han har sopat bort fördomar kring döva.
Artikel om Lars Kruth publicerad i Dagens Nyheter 85.03.13

Sacks, O. W. (1989)
Att se röster utgiven i Sverige av Prisma, fackgranskad av Bo Andersson.

SDR:s teckenspråkskommitté
Teckenspråk, 1.
Kursbok i teckenspråk etapp 1 ur vilken jag hämtat viss grammatisk information. Tryckt 1990 av Utbildningsförlaget Brevskolan.

Selander, Johan Hörselsvaga får ordbok. Artikel om Bergmans arbete med en kommande teckenbok för döva. Publicerad i Svenska Dagbladet februari -93.

Stockholms Dövas Förening Informationsblad om föreningen.

Sveriges Dövas Riksförbund
Döv i Sverige.
Rapport om dövas situation i Sverige. Utgiven av SDR juni 1988.

Sveriges Dövas Riksförbund
Dövskolan.
Ett informationsblad.

Sveriges Dövas Riksförbund
Handlingsprogram.
"De dövas bibel" utgiven 1989.

Sveriges Dövas Riksförbund
Teckenboken.
1978 utgiven under ledning av Elsa Fondelius.

Österberg, Oskar (1916)
Teckenspråket.
Alfred Perssons förlag, Uppsala.


Otryckta källor

Dövas hus,
Stockholm Kurs i teckenspråket, etapp 1.

Lärare, elever och tolk på Västanviks folkhögskola i Leksand.


Teckenspråket och de dövas situation, förr och nu




Teckenspråket och de dövas situation,
förr och nu

en sammanställning av Linus Glansholm



Texten är skyddad av upphovsrättslagen.
Copyright Linus Glansholm 1993, linus@glansholm.com, www.glansholm.com.
Ni får kopiera och sprida denna text under förutsättning att ni länkar till denna sida www.teckenspraket.se, alternativt uppger denna källa.

Texten finns även i Wordformat.




"Att vara döv är inte en medicinsk term. Den innebär istället en kulturell, social och språklig identitet. Den som använder sig av teckenspråket som sitt främsta sätt för kommunikation är därför en döv person."

-ur Sveriges Dövas Förenings informationsblad.

Innehåll

Förord

Inledning

Historia

Döva i Europa

Dövundervisningen startar
"Den franska metoden"
"Den tyska metoden"
Milanokongressen 1880

Döva i Sverige

Manillaskolan
Dövföreningarna grundas
Nordiskt samarbete
Utvecknling i motvind
Tecknad svenska
Teckenböcker
Tolkverksamhetens historia

Dagens situation

Forskning, seger och erkännande
Brita Bergman, professor i tecken
Lars Krut, en hjälte i dövvärlden
Teckenspråket blir modersmål

Dövkulturen

Termen "Döv" och dövkulturen
"Jag är inte handikappad. Jag är döv"
SDR och dövföreningarna
Dövskolorna idag
Döva i arbetslivet

Kan dövhet botas?

Operation - en väg till ett bättre liv?

Döva och hörande

Tolkverksamheten
Att vara tolk
De hörselskadade då?

Källförteckning

Tryckta källor
Otryckta källor


Förord

När jag började söka information för det här specialarbetet märkte jag mycket snart hur svårt det var att få tag på litteratur om teckenspråket. Detta tog jag som en utmaning och mitt arbete kändes som ett pionjärarbete. Någon motsvarande sammanställning saknades fullständigt. Sakta men säkert började jag få en bild av dövkulturen och dess spännande historia, intresset växte sig större. Jag satt i timmar och sökte i skolans artikelservice och snart hade jag en rejäl hög artiklar. Vidare tog jag kontakt med Stockholms Universitet och beställde därigenom de forskningsrapporter de utgivit. Jag åkte till Manillaskolan och Dövas hus i Stockholm där jag fick mer information. Jag gick en kortkurs på Västanviks folkhögskola för döva i Leksand och en teckenspråkskurs på Dövas hus. Traven med information växte till sig.

Min förhoppning är att du skall få dig en bild av de dövas situation och bli intresserad att läsa mer, de döva börjar äntligen bli uppmärksammade i samhället och de börjar få de viktigaste av vad som borde vara deras självklara rättigheter. I Sverige är de dövas situation nu tämligen bra men man måste komma ihåg att de ute i resten av världen ofta fortfarande inte har några som helst rättigheter. Deras enda naturliga språk, teckenspråket, är förbjudet och förföljt. 80% av världens döva är analfabeter vilket tyvärr, på grund av de hörandes inställning till teckenspråket, ofta innebär att de inte behärskar något språk över huvud taget.


Stoppa förtrycket av de döva!

Ett stort Tack till:
Västanviks folkhögskola som lät mig gå en mycket givande kurs där.
Dövas hus, SDR och Manillaskolan för deras bidrag med information.
Biblioteket på Tumba gymnasium för deras hjälp.
Min handledare, Marja Ranta, lärare i svenska och historia.



Inledning

Det finns oräkneliga myter och missuppfattningar om teckenspråket, jag skall nu börja med att ta upp några av de mest spridda.

Teckenspråket är inte internationellt. Många tror det och när man förklarar att teckenspråken är olika i alla länder är den vanliga reaktionen; "Nej men vad dumt! Det vore väl mycket bättre om det var internationellt!" Jo, visst det vore väl bra, men vore det inte minst lika bra om vi hörande hade samma språk över hela världen? Om man skulle besluta sig för att ge alla hörande ett gemensamt språk så skull man behöva konstruera ett internationellt språk och så får alla lära sig ett nytt modersmål. Situationen är den samma för de döva som för oss, deras språk har uppkommit naturligt bland döva - inte konstruerats av hörande. Därför kan man inte heller tala om var eller hur teckenspråket har uppstått, det finns inget allmängiltigt svar. över hela världen finns det ett oräkneligt antal olika teckenspråk som allihop har olika bakgrunder. Trots detta behandlar jag ofta i min beskrivning av de dövas historia språken som om det vore ett språk, detta för att läsaren lättare skall få en överblick av utvecklingen.

Teckenspråken är inte förenklade varianter av det talade språken. Eftersom teckenspråket har uppkommit naturligt bland döva, vilka ofta inte behärskat omgivningens talade språk, så har det inte påverkats utav dessa (amerikanskt teckenspråk skiljer sig t ex fullständigt ifrån det engelska). Teckenspråket har en helt egen uppsättning begrepp vilka sammanfogas med en helt egen grammatik. Denna är lika komplex som den för de talade språken. Att många begrepp behöver ett större antal ord i t ex svenskan än tecken i teckenspråket betyder inte att det är förenklat! Den svenska frågan "Ska vi gå på bio?" består som synes av fem ord, dessa motsvaras av endast två tecken i teckenspråket vilka dock beskriver exakt samma sak!

Det går lika bra att uttrycka abstrakta resonemang med teckenspråket som med det talade språket. Att teckenspråket uppfattas med synen har spritt missuppfattningen att man endast kan uttrycka konkreta begrepp med det, detta är fel. Teckenspråket har ett rikt förråd av abstrakta tecken vilka mycket väl kan jämföras med de talade språkens.

Teckenspråket är inte ett omständligt och tidskrävande språk. Teckenspråket har en snabbhet som ofta t o m överträffar det talade språkens utan att för den skull förlora i tydlighet, exakthet eller informationsrikedom.
Ordet dövstum som ofta förekommer i äldre citat är föråldrat och finns inte längre med i svenska språket. Trots detta används det ofta fortfarande som benämning på döva vilka då ofta tar illa upp eftersom de i regel inte är stumma.


Historia

Döva i Europa

I det gamla grekiska och romerska samhället dyrkades det vackra och starka. Familjefadern hade ända fram till Romulus tid rätt att avgöra om ett barn skulle få leva eller ej. Åtskilliga döva barn mördades eller sattes ut i skogen.

Ända fram till på 1500-talet ansågs det totalt meningslöst att försöka undervisa döva. Detta berodde på att man trodde att ljud och språk var oskiljbara, hörde man inte kunde man inte lära sig ett språk. Galenos (131-200 f.Kr.) framlade teorin att talet och hörseln gemensamt uppstod i hjärnan och att en skada på det ena därför måste innebära en skada på det andra.

Om man jämför med blindhet så var vid den här tiden dövhet ofta ett mycket värre handikapp. De blinda kan lära sig talspråket utan svårigheter, denna möjlighet saknar de döva och de tvingades växa upp oförmögna att kommunicera med andra människor. De saknade helt uppfattning om språket vilket är så viktigt för tänkandet och resonerandet, när de växt upp var de omöjliga att skilja från förståndshandikappade. Detta betyder inte att döva p g a sin oförmåga att resonera skulle vara mindre intelligenta än hörande, intelligenstester till vilka det inte krävts några språkkunskaper visar entydigt att språket inte är nödvändigt för intelligensens utveckling.

Talmund, den gamla judiska lagen, förklarade döva omyndiga, de fick inte äga egendom, inte gifta sig, inte upprätta testamente etc. Deras rättigheter och skylldigheter jämställdes med ett barns. Denna inställning höll i sig länge på alla håll i Europa.


Dövundervisningen kommer igång

Den italienske läkaren, matematikern, astronomen och astrologen, Girolamo Cardano (född 1501) beskrivs som den förste psykologen. Han framförde den för nutiden ganska självklara uppfattningen att "skrivandet är förbundet med tanken och med talet. men skrivna bokstäver och idéer kunna sammanföras utan medverkan av ljud." Då var denna tanke revolutionerande, grunden för dövundervisningen kunde börja byggas. Lars Kruth skrev i sitt arbete Ett blad ur dövas historia: "Döva borde ha uppkallat Girolamo Cardano till sitt skyddshelgon ty det var faktiskt han som gav döva deras Magna Charta - frihetsbrev"

På 1500-talet i Spanien blev adeln snabbt mycket rik p g a de enorma rikedomar som skeppades hem ifrån Sydamerika. De var angelägna att behålla rikedomarna i familjen och ingifte blev mycket vanligt. Detta medförde inavel och många döva barn föddes. För att rikedomarna inte skulle skingras blev det nödvändigt att även de döva skulle få rätt att ärva. Alla de ledande klasserna i Spanien uppmuntrade därför försöken med dövundervisning. Undervisningen kom trots stödet inte särskilt långt och spred sig inte i någon större utsträckning. Hur undervisningen gick till vet vi inte idag.

De få försök som gjordes för att undervisa döva under 1500-1700-talen var endast tillgänglig för rikemansbarnen.


"Den franska metoden"

Det var först på 1700-talet som de döva började uppmärksammas på allvar och teckenspråket gavs en chans att utvecklas. 1721 föddes en man i Frankrike som skulle komma att få stor betydelse för språkets utveckling, abbé Charles-Michel de l'Epée . Han utbildade sig till präst och kom i femtioårsåldern i kontakt med två femtonåriga döva flickor som han började undervisa i läsning och skrivning. Detta väckte hans intresse för att hjälpa de döva, främst för att rädda deras själar ifrån förtappelse. Snart upprättades i Paris under hans ledning världens första allmänna dövskola. Denna använde teckenspråket i undervisningen, metoden kom att kallas "den franska metoden" eller "teckenmetoden".

Abbé de l'Epée upptäckte och fascinerades av att eleverna själva använde ett naturligt teckenspråk med vilket de kunde samtala mycket bra. Genast började han studera språkets grammatik och försökte tillsammans med eleverna utöka teckenförrådet. Detta gick inte så bra som Abbé de l'Epée förväntat sig och det visade sig att det blev de döva själva som mer eller mindre medvetet utvecklade språket. Abbé de l'Epées efterträdare abbé Sicard gav 1810 ut en bok där han i inledningen skriver om abbé de l'Epées arbete: "Läraren uppfann förgäves tecken, naturen som inte själv skulle ha dikterat dem kom att underkänna dem, de blev för den dövstumme intet annat än tomma grimaser." Detta beskriver problematiken med att som utomstående försöka konstruera ett språk. Flera gånger har hörande försökt ge döva ett nytt språk, sitt eget, bl a i Amerika och senast i Sverige på 1970-talet (se kapitlet Tecknad svenska).

Trots att abbé de l'Epée misslyckades med sitt försök så kan man inte bortse ifrån hans betydelse. Det är otroligt viktigt att döva får samlas i stora grupper på t ex skolor, ensam kan ingen döv utveckla något naturligt språk.

Abbé de l'Epée utbildade många dövlärare från olika länder, därigenom spred sig hans metod ut i världen och med den följde fragment av det franska teckenspråket i form av "lånetecken".


Den orala tyska metoden

Abbé de l'Epée var inte den enda som ville utarbeta en undervisningsmetod för döva. I Tyskland vid samma tid levde och verkade dövpedagogen Samuel Heinicke, den orala metodens främste förkämpe. Denna nya undervisningsmetod kom även att kallas "den tyska metoden" och går ut på att de döva skall hindras från att använda sitt naturliga språk för att istället enbart kommunicera med rösten och genom läppavläsning. Metoden fick stor genomslagskraft i hela Tyskland där den första dövskolan grundades 1778 tätt följd av andra.

Abbé de l'Epée och Samuel Heinicke blev bittra fiender och deras ibland fräna brevväxling finns bevarad på akademien i Zürich, Schweiz. Abbé de l'Epée hävdade att Heinickes metod var allt för tidskrävande för de döva, de skulle inte hinna med att lära sig någonting annat och de skulle aldrig kunna kommunicera utan stora ansträngningar och missuppfattningar. Med "teckenmetoden" lär sig eleverna i och för sig inte tala eller avläsa läppar bra men å andra sidan lär de sig lätt att utrycka sig bra, ofta mycket bra i skrift. Heinicke hävdade i sin tur att om de döva inte lärde sig att använda rösten skulle de isoleras ifrån samhället. Båda hade de mer eller mindre rätt och det råder fortfarande skilda uppfattningar om vilken metod som är den bästa. En klar majoritet utav de döva har dock alltid varit för att de skulle få använda teckenspråket. Det är förvånande att man lyssnat så lite på de dövas vilja, vem kan bättre än de själva veta vilken metod som är att föredra?


Milanokongressen 1880

1880 gick Heinicke ut som segrare, då hölls i Milano en internationell dövlärarkongress. Där beslöts - de döva lärarna hade ingen rösträtt - att man i hela Europa skulle övergå till den orala metoden, man skulle utrota teckenspråket som ansågs vara för primitivt. I grunden kan man lägga mycket av ansvaret för beslutet på föräldrarna till de döva barnen. De ville göra sina barn så "hörande" som möjligt och då är det naturligt att de skulle få lära sig använda rösten. även Sverige påverkades av Milanokongressens beslut och man förbjöd teckenspråket på dövskolorna (det blev aldrig i lag förbjudet i Sverige vilket det dock blev i många andra länder).

Det har visat sig att abbé de l'Epée hade rätt i att det skulle krävas för mycket tid att lära de döva tala. I genomsnitt tar det ca 8 år med mycket tråkig heltidsträning för att barnen hjälpligt skall klara av att konversera med en hörande. Under denna tid får barnen ingen annan utbildning. Innan 1880 fanns det flera högutbildade döva på mer eller mindre höga platser i samhället men efter Milanokongressen sjönk de dövas bildningsnivå drastiskt.

Trots samhällets försök att bli av med teckenspråket levde det kvar, eleverna på skolorna använde det utom synhåll från lärarna och dövföreningarna har hela tiden kämpat för teckenspråkets erkännande. Beslutet som togs i Milano är fortfarande det gällande på många håll i Europa.


Skilda kommunikationsmetoder

För de döva handlar inte den här diskussionen bara om en undervisningsmetod utan det är istället frågan om ett helt kommunikationssystem. Den metod som skolan valt påverkar den döve hela livet. För hörande kan det vara svårt att föreställa oss vikten av att döva lär sig hantera ett språk som de trivs med och inte drar sig för att använda. Döva får inte, utom i vissa undantagsfall (om de har döva föräldrar och växer upp i en teckenspråkig miljö) något språk "gratis", utan de måste lära sig det genom undervisning. Fungerar inte undervisningen eller trivs de inte med sitt språk kan de aldrig kommunicera med någon människa.


Döva i Sverige

Den äldsta dokumentation av att det i Sverige funnits teckenspråk kan man hitta i Vetenskapsakademins handlingar. Där, i en beskrivning av ålhems socken, finns följande skildring från 1759 av lektor Anders Vijkström: "... här i Socknen och Flinsmåla gån är född och lefvre en Man benämnd Lars Nilsson, som ifrån sin födsel är döf och dumb [...] Han tecknar väl sina tankar, som merendels dumbar pläga. i synnerhet för dem som äro vane vid honom..." Detta skrevs alltså innan abbé de l'Epée började med sin undervisning i Frankrike.

Per Aron Borg och Manillaskolan

Skolan har alltid varit den viktigaste platsen för teckenspråkets utveckling. ända fram till helt nyligen hade de döva barnen sällan kommit i kontakt med något språk överhuvudtaget innan de började skolan, där de fick lära sig teckenspråket av sina kamrater. Genom undervisning ökade också deras kunskaper vilket bör ha påskyndat teckenspråkets utveckling, gett det nya tecken och uttrycksmöjligheter.

I början av 1800-talet gjordes flera försök att undervisa döva i vårt land men det var en person som utan tvekan fick störst betydelse för skolornas utveckling, Per Aron Borg. Borg som var utbildad kanslist och anställd på Kungliga kanslikollegium började undervisa en ung, blind kvinna vid namn Charlotta Seyerling. Hans intresse för de döva väcktes när han på stora Operan i Stockholm såg pjäsen "Abbé de l'Epée eller den döfve och dumbe". Denna handlar om en döv pojke som luras på ett stort arv men efter att han kommit till dövskolan och fått hjälp av abbé de l'Epée får han tillbaka förmögenheten. Pjäsen gjorde djupt intryck på Per Aron Borg och han började snart, utan ersättning undervisa en döv pojke. Han blev uppmärksammad och fler blinda och döva sökte sig till honom.

1809 fick Borgs elever lov att avlägga examen vilket ledde till att han fick stadsunderstöd för att öppna Allmänna Institutet för Döva och Blinda. 1812 uppköptes Manilla på Djurgården och Institutet flyttade dit. Per Aron Borg kände sig inte tillfredsställd med arbetet då han upplevde att han inte hade fria händer. Han begärde 1816 tjänstledigt under ett år. När han var borta granskade den nya ledningen skolans affärer och Borg fick mycket kritik när han återvände. Han beslutade då att begära avsked från Manilla och startade en egen dövskola på Manhem strax intill.

1818 slogs de båda skolorna ihop, alla eleverna flyttade till Manhem och Per Aron Borg blev åter föreståndare. Undervisningen gavs på teckenspråk, i läsning skrivning och tal. Man gjorde flera olika experiment med undervisningen och lärarna fick använda den metod de trodde var bäst för barnen. Målet var att ge dem en praktisk yrkesutbildning, där fanns utbildning till bl a skräddare, smed, sadelmakare, skomakare, snickare och sömmerska, de s k s-yrkerna. Teoretisk utbildning ansågs inte meningsfull.

Per Aron Borgs efterlämnade handskrifter finns bevarade på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Där kan man läsa följande om hans elevers teckenspråk: "...det språk, eller rättare sagt den grundval för et språk, som har warit till så länge som det funnits Döfstumme i werlden, som är deras naturliga språk och som de aldrig lemna om de än ägde skrift- och tonspråket i fullkomlig besittning, jag menar det Naturliga Teckenspråket." Här ger han alltså stöd för tron att teckenspråket är äldre än dövundervisningen. Borg eftersträvade också att få enhetlighet i elevernas språk, 1828 var det t.o.m. schemalagt: "öfvningar med alla eleverna gemensamt till att vinna enhet uti deras teckenspråk och mimik".

Per Aron Borg verkade på skolan som rektor fram till sin död 1839 då hans son Ossian Edmund Borg tog över ledningen. Denne tyckte att det behövdes fler kvalificerade lärare på skolan och han inrättade ett lärarseminarium där.

1867 färdigställdes den nuvarande skolbyggnaden på Manilla vilken med tiden blev statsanstalt för dövundervisning i Sverige, känd som Manillaskolan. På 1880-talet flyttades de blinda till den då nybyggda Tomtebodaskolan och Manilla blev en renodlad dövskola.

Efter kongressen i Milano 1880 förbjöds teckenspråket på skolan och undervisningen lade tyngdpunkten på tal och avläsning, med syftet att göra eleverna så "hörande" som möjligt. Denna inställning höll i sig i nära hundra år.

Dövföreningarna grundas

Vid sidan av dövskolan har dövföreningarna kommit att bli de viktigaste institutionerna för teckenspråkets utveckling och fortsatta existens. 1868 bildades på Fredrika Bremers initiativ Sveriges första handikappförening, Döfstumföreniningen i Stockholm (nuv. Stockholms Dövas Förening, SDF). Trots sitt namn var föreningen en riksorganisation genom att elever från hela landet som gått på Manillaskolan blev medlemmar. Flera andra dövföreningar dök upp runt om i landet, 1918 fanns här tjugoåtta stycken.

1922 bildades Svenska dövstumsförbundet, de hade dålig ekonomi och en kraftlös ledning så flera lokala dövföreningar lämnade med tiden förbundet. 1942 bildades Riksorganisationen Social Dövstumstjänst nuvarande SDR, 1944 slogs de båda föreningarna ihop.

SDR är en politiskt och religiöst obunden förening vars mål är att förbättra dövas livssituation och bildningsnivå. De började genast kämpa för rätten att fritt få använda och bli utbildade på sitt naturliga språk, teckenspråket. Vid upprepade tillfällen har man t ex framlagt resolutioner på de nordiska dövkongresserna (se kapitlet Nordisktsamarbete) där man krävt detta. Riksförbundet var till en början dåligt organiserat vilket innebar att myndigheterna ganska ostört kunde härja runt med oralismen och andra försämringar för de döva.

Föreningarnas roll präglades under åren 1893-1945 av förföljelsen av teckenspråket vilket myndigheterna och de hörande betraktade som "ett ogräs som borde ryckas upp med rötterna". Föreningarna har på sätt och vis levt ett eget liv vid sidan av samhället i övrigt och de har utvecklats till en mycket viktig del av de dövas liv. Vid sammankomsterna har man framfört skådespel och folkdanser. Man har hållit föredrag och studiecirklar, haft basarer för att sälja de dövas hantverk mm. Ofta umgås döva inte alls med hörande.

De döva har ofta varit steget före inom många områden, t ex så fick kvinnorna rösträtt i dövföreningarna långt innan det blev vanligt i övriga samhället. De var också tidiga med att bilda en nykterhetsförening (Blå korset i Skåne) och sjuk och begravningskassor (den första i Småland år 1890)

Nordiskt samarbete

Den första nordiska dövstumkongressen hölls i Köpenhamn år 1907, där togs beslut om att de fyra nordiska länderna, Sverige, Danmark, Finland och Norge skulle bilda var sin kommitté vars uppgift skulle vara att utarbeta ett gemensamt nordiskt åtbördsspråk. Kommittéerna skulle avbilda och beskriva de tecken som förekom i respektive lands språk vartefter ett urval skulle göras av de tecken som ansågs vara bäst. Dessa skulle medtagas i det gemensamma språket vilket det skulle utarbetas en teckenbok för.

Den svenska gruppen tog svenska akademins ordlista och med den som utgångspunkt undersökte och noterade de vilka ord som hade motsvarande tecken. Det tycks inte som om någon hänsyn togs till att teckenspråket har ett flertal tecken till vilka det saknas ett svenskt begrepp. Den allmänna (svenska) uppfattningen var att vi hade det vackraste och mest egenartade av de nordiska teckenspråken, därför beslutades det att innan vårt språk "späddes ut" tillsammans med de övriga så förtjänade det att få en egen bok om bara detta språk. Uppgiften att skriva boken (Teckenspråket) gavs till en av kommittémedlemmarna, Oskar österberg. Den utkom år 1916 och innehåller ett tämligen stort antal fotografier, teckningar och skriftliga beskrivningar av gällande tecken. Arbetet med det gemensamma nordiska teckenspråket gick inte så smidigt som det var planerat, österberg själv skriver i sin bok: "...en eventuellt framdeles utkommande ordbok över det gemensamma nordiska åtbördsspråket, den svårlösta frågan om detta språk behöver ännu tid för att komma till mognad."

Det blev hur som helst inte mycket av de storstilade planerna, någon teckenbok gavs aldrig ut och det gemensamma språket blev aldrig färdigt (kanske p.g.a. att inställningen gentemot teckenspråket vid den här tiden allt sedan Milanokongressen varit fientlig).

Vart fjärde år anordnas fortfarande en nordisk dövkongress.

Utveckling i motvind

I början av 1900-talet kom ett stort bakslag för de döva, då förbjöds de enligt lag att arbeta på offentliga platser inom staten, kommunen och landstinget. Således fick alla döva dövlärare lämna sina anställningar.

1938 övertog staten ansvaret för dövundervisningen, bruket av den orala metoden stärktes ytterligare och därmed försämrades de dövas möjlighet till högre bildning.

Under 1950-talet fick man en överdriven tilltro på den nya tekniken, man trodde att man med hjälp av tillräckligt bra hörselapparater skulle kunna få alla att höra. Apparaterna började användas i stor skala på de döva barnen och lärarna förde en envis kamp med att lära barnen höra. Men man tvingades ge upp, det visade sig att långt ifrån alla kunde hjälpas.


Tecknad svenska

Besvikelsen ifrån misslyckandet på femtiotalet då optimismen frodades över de nya tekniska landvinningarna resulterade i ett ökat intresse för alternativa kommunikationsmetoder. Detta medförde en öppnare inställning gentemot teckenspråket. SDR (Sveriges Dövas Riksförbund), som aldrig givit upp i sina strävanden för att få teckenspråket erkänt, kom nu till överläggningar med Sö (Skolöverstyrelsen). Dessa resulterade i en kompromiss, det skulle bli tillåtet med "teckenspråk" men det skulle användas med svenskans grammatik. Teckenspråkets grammatik och teckenförråd ansågs vara allt för primitiv. Iden med tecknad svenska var född. I 1969 års läroplan för högstadiet framlades förslag om att teckenspråksundervisning skulle ingå i ämnet svenska "med möjlighet till befrielse för elever som ej önskar detta", vidare sägs att "teckenspråket" kan "accepteras endast under förutsättning att det beledsagar talet". Mot slutet av 60-talet intensifierade SDR sina ansträngningar för att få teckenspråket erkänt av föräldrar och av skolorna. De tillsatte en teckenspråkskommitté bestående av nio personer, tre döva och sex hörande. Deras uppgift var att utarbeta en teckenbok där man "genom urval av de tecken som ansågs bäst och mest spridda över hela landet få till stånd ett »riksteckenspråk»" (ur bokens förord). Dessutom ansågs det nödvändigt att konstruera nya tecken, "dels har SDR:s teckenkommitté arbetat fram tecken för ord som saknat tecken, dels har gemensamma nordiska tecken skapats vid de nordiska teckenspråksseminariena." Resultatet blev det nya språket tecknad svenska. Man föreställde sig att barnen nu lättare skulle kunna lära sig svenska (läsa, tala, avläsa och skriva). Resultatet blev dock endast förvirring bland både de döva och de hörande. Hörande personer gick en relativt kort kurs och lärde sig tecken (inget nytt språk), sen blev de förvånade och besvikna över att de inte kunde förstå dövas tecknande. Och de döva som redan hade ett fullgott teckenspråk med vilket de kunde utrycka allt de kände och tänkte nappade inte alls på iden.

Dessutom var tecknad svenska ett mycket omständligt språk, det blev för mycket onödigt viftande om man skulle ta med alla svenskans prepositioner, böjningsformer etc. Språket blev långsamt och klumpigt.

För hörselskadade kan dock tecknad svenska vara ett bra stöd för hörandet (se kapitlet De hörselskadade då?)

Teckenböcker

Totalt har det i Sverige kommit ut fyra teckenböcker, alla under 1900-talet, i dessa har man beskrivit ett mycket ofullständigt urval tecken. Per Aron Borg påbörjade på 1800-talets första del en sammanställning av teckenförrådet på sin skola. Han utgick ifrån svenska, alfabetiskt ordnade ord men han kom inte längre än till "aflåtande", arbetet blev honom övermäktigt.

Det skulle dröja fram till 1916 innan den första svenska teckenboken kom, "Teckenspråket", vilken jag skrivit mer om i kapitlet Nordiskt samarbete.

1960 gavs nästa teckenbok ut, då var det Svenska Kyrkans Diakonistyrelse som tillsatt en kommitté "med uppgift att utarbeta en ordbok över de dövas åtbördsspråk." (ur bokens förord) Av ekonomiska skäl innehåller inte boken några fotografier för beskrivning av tecknen utan man har istället en samling bilder på trettio olika handställningar vilka man givit nummer. Dessa refererar man till i de skriftliga beskrivningarna vilka kan vara svåra att tolka, t ex "BEFORDRA (om tjänst) - H23 föres runt v23 och upp förbi dess insida och riktas uppåt."

Den följande boken, Teckenspråk för döva (1968) använder sig av de trettio handställningarna kombinerade med beskrivande fotografier. Det var skolöverstyrelsen som stod bakom utgivningen under uppmuntran ifrån SDR och syftet var främst att "ge underlag för utbildningen av tolkar som skall biträda döva i olika sammanhang; denna utbildning påbörjas 1969 [på Carlborgsons Gård nuv. Västanviks folkhögskola]." (Ur skolöverstyrelsens förord). åtskilliga av tecknen i boken med tillhörande fotografier var hämtade ifrån den i Danmark året innan utgivna Håndbog i Tegnsprog. Dessa gemensamma nordiska tecknen visade sig dock inte alls användas i Sverige vilket medförde att boken inte fick den spridning som man hoppats på. Istället kom det redan tre år senare ut en ny:

1971 var SDR:s teckenspråkskommitté färdiga med genomgången av vad de ansåg vara det svenska teckenförrådet men som visade sig vara ett helt nytt språk. Om denna kommittés arbete har jag skrivit mer i kapitlet Tecknad svenska. Resultatet blev Teckenboken (kallas "Blå boken"). 1978 gavs en utökad och i viss mån uppdaterad utgåva av denna bok ut.

Sedan dess har ingen ny teckenbok utkommit, detta innebär att det i Sverige aldrig publicerats någon komplett teckenbok. Brita Bergman, världens enda professor i teckenspråk (se kapitlet Brita Bergman) leder ett projekt på Stockholms universitet. Där håller hon och en mindre grupp forskare på att sammanställa Sveriges första riktiga teckenbok. Den skall vara ordnad efter handformer, inte efter de svenska orden, anledningen till detta är lätt att se. Det är inte ett översättningslexikon mellan svenska och teckenspråk man vill göra, utan en teckenbok över de genuina teckenspråkstecknen vilka ofta saknar en entydig svensk översättning. Brita Bergman arbetar nu mycket med dator och video. Tanken är att helst alla teckenspråkstecken skall lagras digitalt med rörliga bilder på dator och att man senare lätt skall kunna ge ut allmänna eller speciella teckenböcker. Arbetet har pågått i tre år och ingen vet när det kan beräknas vara klart.

Hur många tecken det finns i det svenska teckenspråket är okänt men att det finns betydligt fler än de 2.500 tecken som hittills dokumenterats och fotograferats står klart när man hör att totalt över 3.150 olika persontecken (teckenspråkets motsvarighet för våra egennamn, se kapitlet persontecken) observerats och katalogiserats. Dessutom är det med teckenspråket som med alla andra språk - gamla tecken försvinner och nya uppkommer ständigt.


Tolkverksamhetens historia

Frälsningsarmén var de första med att bistå döva med tolkar, detta påbörjades 1895 och de har fortfarande tolkar anställda.

När staten övertog ansvaret för dövskolorna 1938 anställdes fem konsulenter för döva. Dessa hade i uppgift att hjälpa dem att få arbete då det rådde mycket hög arbetslöshet bland de döva.

även präster har fått fungera som tolkar, dövprästerna behärskade teckenspråket och blev ofta de dövas enda språkrör med den hörande världen. 1938 övertog staten ansvaret också för prästerna.

Barnen har alltid, fram till våra dagar varit de viktigaste tolkarna. även om dövhet kan vara ärftligt så får de allra flesta döva hörande barn. Ensamstående döva vände sig ofta till sina vänners hörande barn vilka fick ställa upp med att tolka vid alla tider, på alla platser. Detta förhållande var naturligtvis inte tillfredsställande.

Behovet av tolkar var långt ifrån tillgodosett, 1947 kom en ny kunglig kungörelse om tolk för döva och stumma. Nu bemyndigades 20 privatpersoner att ta tolkuppdrag, de skulle framför allt användas i domstolarna vid rättegångssammanhang. I regel hade tolkarna döva föräldrar.

1968 togs ett beslut i riksdagen som skulle komma att få en stor betydelse för döva i Sverige. Då beslöts att döva skulle ha rätt till fri tolkservice. Detta blev en viktig vändpunkt för de dövas möjligheter till att delta i det hörande samhället. Det rådde då som nu en otrolig brist på tolkar. 1969 började Carlborgsons Gård, nuv. Västanviks folkhögskola med en tolkutbildning.

I december 1981 rekommenderade Handikappinstitutet landstingen att ha samordnad tolktjänst för döva, dövblinda m fl, tolkcentraler började upprättas och idag har alla landsting denna service.

Dagens situation för de döva

Forskning, seger och erkännande

Brita Bergman, professor i teckenspråk

Namnet Brita Bergman används alltid med vördnad bland döva. De ger henne (tillsammans med Lars Kruth, se följande kapitel) äran för att teckenspråket nu är erkänt och att deras situation har förbättrats så pass mycket som den har det senaste decenniet.

Brita Bergman började läsa lingvistik på Stockholms universitet i slutet av 60-talet. Då fanns ingen forskning om teckenspråk i Sverige, det ansågs inte vara ett fullvärdigt språk med något värdefullt tillämpningsområde. Bergman berättar:

"- Jag fick veta att lärarna vid dövskolorna motarbetade teckenspråket. Det ansågs ha begränsade uttrycksmöjligheter och bristfällig grammatik. Tecknandets mun och ögonbrynsrörelser togs för grimaser. Döva måste visa upp »vårdad mimik». [...] ändå frodades teckenspråket på raster och fritid vid Sveriges fem dövskolor."

Bergman hade då ingen anknytning till döva men när det blev dags att välja ämne för en trebetygsuppsats 1971 blev hon tillfrågad av professor Bengt Sigurd om hon inte vill skriva om teckenspråket. Det gjorde hon och var sedan ordentligt fast.

Hon påbörjade tillsammans med Bengt Sigurd projektet "Teckenspråkets lingvistiska status" på Institutionen för lingvistik. Allmän förvirring tycks ha slagit igenom på alla plan p g a den allmänna osäkerheten om vad som var tecknad svenska och vad som var genuint teckenspråk. 1976 gav Bergman ut rapporten Tecknad svenska som ingår i Sö:s rapportserie (nr. 28). Denna bok tar mycket djupgående upp tecknens struktur och hur den svenska grammatiken skall användas med tecknen.

1972 började Bergman en kurs i teckenspråk, trodde hon. När hon var färdig med den relativt korta kursen förvånades hon över att hon inte förstod när döva tecknade och att hon själv hade svårt att göra sig förstådd. Hon hade bara lärt sig tecken - inget språk.

Bergman fann snart att teckenspråket var ett lika högtstående och fullständigt språk som svenskan. Det var också det enda språk som de döva utan undervisning tillägnade sig. Därav kom hon fram till att teckenspråket - inte svenskan - måste betraktas som de dövas modersmål!


Lars Kruth, en hjälte i dövvärlden

Lars Kruth är vid sidan av Brita Bergman den som verkat mest för att få teckenspråket erkänt av de hörande. Han har också bl a stridit för att döva skall få en självklar rätt till den högre utbildningen. Det har funnits en allmän uppfattning bland hörande att döva skulle ha svårt att tillgodogöra sig studier. Denna missuppfattning har sin grund i att de döva tidigare inte fick någon tid över till studier, de skulle använda all sin tid till talträning och läppavläsning på svenska, ett språk de inte behärskade bra. Som följd av detta har dövas utbildning fram till våra dagar uteslutande inriktats på hantverk.

Lars Kruth som själv är döv blev vald till ordförande i SDR första gången 1955. Då arbetade han som snickare vilket han fortsatte med till 1964. 67 fick han en heltidstjänst på SDR som studiekonsulent och innan han blev ordförande igen han han med att vara förbundssekreterare och ekonomichef.

Han har också länge varit den drivande kraften bakom Västanviks folkhögskola utanför Leksand (se kapitlet Västanviks folkhögskola)

Innan teckenspråket blev erkänt som ett riktigt språk skrev Kruth envetet brev efter brev till den dåvarande ecklesiastikministern (motsvarande dagens utbildningsminister) Edenman för att förklara att teckenspråket är likvärdigt med vilket annat språk som helst och därför borde erkännas. Breven nådde dock aldrig Edenman utan hans sekreterare sände dem vidare till skolöverstyrelsen vilka inte tog någon notis av dem. Lars Kruth träffade av en tillfällighet Edenman och frågade varför denne inte svarat på hans brev. Edenman som inte kände till breven undersökte genast saken vilket resulterade i att det blev betydligt lättare för döva att nå de folkvalda och islossningen vad gäller teckenspråket kunde börja.

1970 kom en vändpunkt för SDR:s och Lars Kruths arbete för att få teckenspråket erkänt, då fick de äntligen föräldrarna på sin sida. Lars Kruth sammankallade föräldrar, lärare och representanter för skolmyndigheter till ett stort möte i Uppsala, "Uppsala möte". Han lyckades övertyga föräldrarna om att teckenspråket borde vara ryggraden i dövundervisningen. I och med detta gick utvecklingen långsamt men säkert mot ett erkännande.

Lars Kruth blev 1980 utnämnd till hedersdoktor vid humanistiska fakulteten på Stockholms universitet för sin kamp för teckenspråket och för den information han förmedlat från dövsamhället till det övriga svenska samhället.

Lars Kruth har också forskat mycket om dövas historia och det är han som står bakom mycket utav de uppgifter jag lämnat i detta arbete.


Teckenspråket blir modersmål

"Integrationsutredningen framhåller att de barndomsdöva för att fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga. Tvåspråkighet för deras del innebär enligt utredningen att de dels måste behärska sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det språk som samhället omger dem med, svenskan"(prop. 1980/81:100 bilaga 12)

Med dessa ord beslöt riksdagen 1981 att erkänna teckenspråket som ett självständigt språk. Sverige blev härmed det första landet i världen som legitimerade de dövas enda naturliga uttryckssätt. Teckenspråket skulle hädanefter vara de döva barnens förstaspråk och om möjligt även deras modersmål.

Nu ändrades också teckenspråksundervisningen för hörande, de skulle nu inte längre lära sig tecken utan ett helt nytt språk, kurstiden förlängdes från några veckor till först ett år och sedan två. Dock förekommer fortfarande kurser i tecknad svenska p g a den brist på bra teckenspråkslärare som råder i Sverige.

Dövkulturen

Termen "Döv" och dövkulturen

"Att vara döv är inte en medicinsk term. Den innebär istället en kulturell, social och språklig identitet. Den som använder sig av teckenspråket som sitt främsta sätt för kommunikation är därför en döv person." Så beskriver SDF dövhet i en informationsbroschyr om föreningen.

Vem är döv? SDR skriver i sin rapport "Döv i Sverige", juni 1988:

"Döva är:
* de som är födda döva
* de som blivit döva under barndomsåren eller ungdomsåren
* de som har vissa hörselrester men som använder teckenspråket som den säkraste kommunikationen
* de som blivit döva som vuxna och som vill använda teckenspråket i sin kommunikation
"

Vuxendöva använder vanligtvis inte teckenspråket och innefattas då alltså inte i SDR:s definition av döva.

I en resolution från Dövas Nordiska kulturfestival i Norge 1982 började man använda begreppet "dövkultur" som definierades: "Döva kan betraktas som en språklig minoritet. Dövkultur är en livsform vars förutsättning är teckenspråk." SDR gör tillägget: "I vidare mening kan sägas att dövkulturen är all sådan verksamhet som berikar den döves liv och förbättrar livskvalitetén." (ur SDR:s handlingsprogram 1989)

Riksdagen fastställde våren 1974 en rad kulturpolitiska mål. SOU gav ut rapporten "Kultur åt alla", här sades det att kulturpolitiken i ökad utsträckning skulle utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov, alla skulle ha samma rätt till kultur.

Västanviks folkhögskola i Leksand är en kulturell samlingsplats för landets döva. Här hålls många olika "kulturkurser", SDR som är skolans huvudman skriver: "Skolan har en viktig uppgift när det gäller utvecklandet av kulturell verksamhet för döva. Det är också viktigt att man verkar för att döva får möjlighet att ta del av hörandes kultur." - ur SDR:s handlingsprogram (1989)


"Jag är inte handikappad. Jag är döv."

Margareta Delin publicerade artikeln Svenskarna som har ett annat språk i Svenska Dagbladet 84.11.01 ur vilken jag hämtat följande:

"Vi vill bli accepterade som en språklig och kulturell minoritet.- Vi ar en etnisk grupp och inte en handikappgrupp. Vi är döva, inte hörselskadade. Att inte kunna höra är inget handikapp, utan innebär att leva i en annan kultur med ett eget språk.

Det säger Gunilla Wågström Lundquist, producent på Utbildningsradion och döv.

- Visst är vi döva i Sverige födda svenskar. Men svenska är inte vårt modersmål. Därför har vi lättare att identifiera oss med invandrare än med hörande svenskar. Men invandrare har högre status än döva [...]

De döva tillhör två kulturer - sin egen och den svenska. Och det har skapat osäkerhet hos många döva om var de egentligen hör hemma.

- Men under de senaste åren har det vuxit fram en medvetenhet bland oss. Vi har upptäckt oss själva. Föregångslandet är USA, där det redan finns en stark dövmedvetenhet och dövkultur [...]

Döva skall inte behöva integreras i samhället på majoritetens villkor, d v s de hörandes. Och deras språk, teckenspråket som dövkulturen bygger på - måste bli mera känt [...]

Teckenspråket är inte bara de dövas självklara kommunikationsmedel - det är också ett sätt att tänka, ett medel att utrycka känslor med och föra abstrakta resonemang. Till det räcker inte det talade svenska språket för den döve [...],

- Vi har mycket att arbeta med, men en förändring är på väg. Jag är stolt över att vara döv. Jag vill inte vara hörande. Jag är skapad döv, tänker som en döv och lever som en döv."

Jag har även av andra döva hört att de inte velat bli hörande. I ett sällskap med en majoritet döva så är de inte handikappade. Detta märkte jag tydligt i Västanvik, där var det vi hörande som var i minoritet och där var det utan tvekan vi som var handikappade. Vi förstod inte vad som sades runtomkring oss och vi behövde tolk för att tala med dem.

Dr. Samuel Johnson (1709-84) beskrev dövhet som "den kanske hopplösaste av alla olyckor", på den tiden var det kanske det. Då levde fortfarande många döva helt isolerade utan några kommunikationsmöjligheter, men idag, i Sverige, tycks det klinga falskt.


SDR och dövföreningarna

47 lokala dövföreningar är anslutna till SDR (1990). Här anordnas ofta föreläsningar, möten, studiebesök och fester. Föreningarna har ofta underföreningar vilka tillfredsställer ett flertal intressegrupper, dessa kan vara t ex bridge, schack, konst och barn eller pensionärsverksamhet.

De döva ser ofta föreningarna som "andningshål" från den krävande och jobbiga hörande världen. Här kan de slappna av tillsammans med sina vänner och tala sitt eget språk.

En del dövföreningar har hörande med i styrelsen men ordföranden måste vara döv. Dövföreningarna har totalt ca 4.500 medlemmar, varav 1.500 är hörande (t ex föräldrar till döva barn)(1988)

Till SDR hör även SDU, Sveriges Dövas Ungdomsråd. De bevakar döva barns och ungdomars intressen och frågor, de är ett beslutande organ i SDR. SDU anordnar kurser och läger samt arbetar aktivt i skol- och drogfrågor. Medlemmarna är mellan 7-30 år.

Vidare finns ett pensionärsråd, de är rådgivande i SDR. Där bevakas frågor som äldreomsorg, servicehus, mm.

Vart tredje år hålls SDR en kongress med endast döva deltagare. Hit kommer representanter från alla lokalföreningar i landet samt från SDU och pensionärsrådet. Vid kongresserna diskuteras aktuella frågor samt man väljer styrelse och förbundsordförande. Kongresserna hålls på SDR:s huvudkontor vid Västanviks folkhögskola i Leksand.


Dövskolorna idag

Dövskolorna har som jag tidigare betonat (se kapitlet Per Aron Borg och Manillaskolan) spelat och spelar en mycket viktig roll för de dövas gemenskap.

1982 erkändes detta i den s k Integrationsutredningen där det slogs fast att de döva inte skulle integreras bland hörande barn.

I Sverige föds varje år i genomsnitt 75 döva barn, ett flertal av dessa placeras trots sitt handikapp i hörande klasser vilket sällan är lyckat. Idag finns fem specialskolor för döva, dövskolor, dessa ligger i Härnösand, Stockholm, örebro, Vänersborg och Lund. Sammantaget går i här ca 750 elever. Grundskolan är tioårig istället för vår nioåriga men läroplanen är i stort sett den samma, enda skillnaderna är att de har teckenspråk som första språk och att svenskan är andraspråk. Undervisningen sker på teckenspråk.

I 1980 års läroplan står:

"Teckenspråket och svenskan är skilda språk. [...]

Tvåspråkigheten uppstår inte spontant. Teckenspråk inlärs naturligt och spontant i en tecknande miljö i samband med barnets allmänna utveckling, medan inlärningen av det andra språket, svenska. i högre grad är beroende av undervisning. De båda språken teckenspråket och svenska, fyller olika funktioner för eleven. Teckenspråket är den döve elevens primära redskap för kunskapsinhämtande och är det språk som eleven använder vid direkt kommunikation med andra. [...]

Vad beträffar svenskan fyller den primärt en skriftspråksfunktion."

Höstterminen 1983 kompletterades läroplanen, där står: "Döva barn är beroende av teckenspråkskommunikation och behöver tidigt få tillgång till teckenspråk för att inte bli allvarligt försenade i sin språkliga och sociala utveckling." Denna text står i en alldeles otrolig kontrast till vad man sa bara tjugofem år tidigare, då var teckenspråket en hämmande faktor för språkutvecklingen och man skulle lägga stor vikt på att hindra eleverna från att använda det. Nu har det visat sig att teckenspråket är ett måste för all annan språklig utveckling.

En klar majoritet av lärarna är hörande men fler och fler döva utbildar sig nu till lärare. 1984 var endast tre lärare på Manillaskolan döva utav totalt tjugotre!

Boendet under skoltiden är för många ett stort problem. Eftersom det i hela Sverige endast finns fem dövskolor (grundskolor) kan många barn inte resa till och från skolan varje dag. För många föräldrar känns det svårt att låta sina barn flytta till skolorten och bo i en annan familj, därför väljer många att flytta med hela familjen till skolorten. SDR rekommenderar dock att låta barnen bo i elevhem på skolorna, där kan de vara med sina döva kamrater även på kvällarna och har ofta döva vuxna i närheten.

När det är dags för gymnasiet så är det örebro som gäller, där ligger riksgymnasiet för döva, RGD, detta är det enda gymnasiet för döva i Sverige så hit reser de ifrån hela landet. Skolan har trots detta problem med att få ihop tillräckligt stora grupper för de olika linjerna så döva har betydligt mindre valfrihet vad gäller val till gymnasiet.

även vuxna döva är välkomna att gå på RGD, annars finns möjlighet för vuxenstudier på Västanviks folkhögskola i Leksand där det är en genuint teckenspråkig miljö.

Vid högskoleutbildningar så har döva rätt till tolk men den enorma tolkbristen som råder i Sverige begränsar dessa möjligheter. Dessutom trivs döva ofta inte i större sällskap av hörande, de är beroende av tolk och kan lätt känna sig utanför, bl a därför går få döva på högskolan. Stockholms universitet har fast anställda tolkar för att underlätta för de döva, universitetet har även kurser i ämnet teckenspråk för döva.

SDR anser... (hämtat ur deras informationsblad "Dövskolan")

...om skolan

"Alla barn har rätt till en skola som är anpassad till deras behov och förutsättningar [...] Eleverna på dövskolan måste få möjlighet att utvecklas till kvalificerade döva - inte dåliga imitationer av hörande [...] Dövskolan ska vara en plats där dövas språk och kultur lever och är ett dominerande inslag, en plats där döva barn inte behöver konkurrera med hörande barn på hörande barns villkor."

...om lärare

"Lärare och elever måste tala samma språk. Läraren måste förstå vad barnen säger till honom och till varandra. Barnen i sin tur måste förstå läraren. Detta ställer krav på goda kunskaper i teckenspråk. [...] Det behövs både döva och hörande lärare på dövskolan. Båda grupperna har kunskaper och erfarenheter som är nyttiga och som kompletterar varandra. Döva lärare är oerhört viktiga för barnens personutveckling. [...] Döva barn behöver se döva och hörande vuxna arbeta tillsammans, på lika villkor och utan att någon dominerar den andra."

Döva i arbetslivet

Förr var döva i stort sett uteslutande hänvisade till så kallade s-yrken, t ex snickare, skräddare, sömmerskor och skomakare. Efter industrialiseringen så var det industriarbeten som gällde.

Nu, de par senaste årtiondena har en helt ny värld öppnat sig för de döva, nu utbildar sig de döva i allt högre grad till arbeten inom undervisning, vård och serviceyrken.

Nu börjar även döva visa sig på det politiska planet, lite överallt dyker det upp döva kommunalpolitiker och nu sitter det ofta döva i olika styrelser och nämnder runt om i Sverige. (Man kan i sammanhanget ta upp att man i EG har beslutat att det minst skall sitta ett visst antal döva i EG-parlamentet.)

Nu finns också en betydande grupp arbetsmarknadskonsulenter som har till uppgift att förmedla arbeten till döva samt öppna nya utbildningar och arbetsområden för dem.


Kan dövhet botas?

Operation - en väg till ett bättre liv?

Nu pågår en livlig diskussion om de så kallade cochleaimplantaten som kan opereras in bakom örat (se fig.). Med dessa är det möjligt att i viss utsträckning få tidigare helt döva att uppfatta och förstå ljud. Operationerna har hittills endast utförts på vuxna som en gång varit hörande men läkarna vill nu börja operera även barn. SDR motsätter sig detta. Anders Andersson, ordförande i SDR säger i en artikel av Gunilla Haeffler publicerad i Aftonbladet 91.09.25:

" - Man får inte automatiskt tillträde till de hörandes värld, man kan fortfarande inte höra vad som sägs i radio, inte följa med i en teaterpjäs, inte njuta av musik. Dessutom får man träna i år för att lära sig att höra igen.

- Att vuxna, som en gång varit hörande låter operera sig är en sak. Det har vi inga som helst synpunkter på. Det har varit hörande i många, många år och är rotade i den hörande världen. För dem är det bara att ta vid där de slutade.

- För barn är det en helt annan sak, de har ingen historia som hörande. Vi är emot operationer på barn under arton år.

De dövas och hörselskadades organisationer är rädda för att implantatet ska göra de opererade till offer för den tekniska framgången [precis som på 50-talet, se kapitlet "Utveckling i motvind"], att barnen med inopererade plantat ska hamna mitt i mellan den döva och den hörande världen.

- När hörapparaten kom trodde alla att nu skulle de hörselskadade bli hörande. Alla föräldrar ville naturligtvis ge sina barn möjlighet att tillhöra de hörandes värld. Barnen utrustades med hörapparat och sattes i skola för hörande. En mycket svår undervisningssituation skapades för barnen. De kunde höra och förstå vad läraren sa med hjälp av hörapparat och läppläsning. De kunde höra att någon i klassrummet sa något, men inte vad. Att tala med en person gick bra, men blev det flera så hamnade de utanför. Många hörselskadade drog sig inom sig själva och var egentligen inget annat än dåliga kopior av hörande.

- Operationen med cochleaimplantat gör döva till gravt hörselskadade. Operationen tar inte bort ett handikapp, den skapar ett nytt handikapp.

- Det finns så många frågor som är obesvarade. Det är ännu ett skäl till att vi säger nej. När man testar en ny medicin ställs stora krav på säkerhet. Varför har man inte ställt samma krav på de här operationerna?

- Det är för mycket "vi tror" i den här debatten. Inga säkra svar vad gäller livslängden på implantatens elektroder eller biverkningarna.

- Vi vill inte vara med om experiment med barn."

I artikeln berättas vidare om en mamma, Annelie Fleur som fått en döv son, Cristoffer. Hon erbjuds operation för honom men tackar nej med motivationen att om han opereras hamnar han i ingenmansland, han blir inte hörande och inte döv. Risken är stor att han inte lär sig något språk bra, svenskan hör han inte riktigt och teckenspråket vill inte gärna hans omgivning att han skall använda, "han hör ju!" Hon ger andra föräldrar i hennes situation rådet:

"- Undersök vilka kvaliteter ditt barn får som döv och vilka förutsättningar en hörselskadad har! Då blir valet enkelt. [...]

- Att vara döv är inte ett sämre liv. Tvärtom. Det är ett helt normalt liv, men med ett annorlunda språk."

Operationer av den typen är inte det enda sättet som forskarna försöker bota dövhet med. I en artikel publicerad i Dagens Nyheter 93.02.16 berättar Eric Dyring: "Kampen att bota dövhet tycks äntligen stå inför ett genombrott. Forskarna har för första gången hopp att kroppen skall kunna reparera förstörda hörselceller i innerörat." Artikeln berättar om att en grupp forskare i USA lyckats få fåglar och fiskar att själva reparera skador i innerörat genom celldelning. Några färdiga metoder för användning på människor finns ännu inte.


Döva och hörande

Tolkverksamheten

Tillgången på teckenspråkstolkar är helt avgörande för dövas möjligheter att delta i samhället. De behövs i sjukvården, utbildningen, vid politiska möten, vid den sociala servicen, osv.

Det är inte bara för de dövas skull det finns tolkar utan även för de hörande, t ex om man önskar lyssna på en döv föreläsare eller i något annat sammanhang där hörande är i behov av kontakt med döva. I Leksand t ex så var det som jag tidigare påpekat vi som behövde tolk och inte de döva.

Tolkbristen är mycket stor i Sverige, det finns siffror som säger att det behövs ytterligare 800 nya tolkar. Det totala antalet elever som lämnat tolkutbildningen sedan 1969 är 250 stycken.

SDR hänvisar i sitt handlingsprogram till yttrande- och informationsfriheten: "När det råder brist på tolkar, vilket inverkar negativt på dövas möjligheter till delaktighet, är det ett allvarligt åsidosättande av vad som föreskrivits i grundlagen."

1989 förlängdes tolkutbildningen till två år vilket skall ställas i proportion till att den från början bara var några veckor. Detta medför att tolkarnas kompetens ökar. SDR kräver att det skall finnas löpande fortbildning för verksamma tolkar, De skriver i sitt handlingsprogram: "Det förekommer att tolkar sätts in på uppdrag de inte behärskar då de saknar adekvat utbildning, Detta är en lösning som är mycket otillfredsställande då det kan medföra allvarliga konsekvenser både för döva och för hörande. [...]

Ett »tolkcertifikat» som innebär en prövning och godkännande av tolkars kunskaper skulle innebära en större säkerhet både för tolkanvändaren och för tolkar." SDR och Sveriges Teckenspråkstolkars förening (STTF) arbetar för att ta fram ett sådant certifikat.

För att bli antagen på tolkutbildningen idag krävs mycket goda kunskaper i både teckenspråk och svenska.

En som idag påbörjar sin utbildning på vägen för att bli teckenspråkstolk har minst fyra års heltids studier framför sig. Först två år på teckenspråkslinjen och sedan ska man klara ett mycket svårt teckenspråks prov för att bli antagen till den tvååriga tolkutbildingen. Vid testen undersöks den sökandes förmåga till teckenspråksproduktion och skickligheten i avläsning. Testgruppen har fått mycket kritik över de svår testen, de sökande frågar hur man tänker råda bot på den rådande tolkbristen om så få klarar testen. I en debattartikel av Lennart Tjärnström publicerad i SDR-kontakt nr 9 -91 förklarar testgruppen: "Vi vet att det råder tolkbrist i hela landet, men vi tror inte att konsumenterna vill ha outbildade tolkar. Kraven på tolkens kvalitet är högre idag än för tio år sedan och vi kan inte heller sänka kravet på de sökandes teckenspråkskompetens för att det råder tolkbrist."

Att vara tolk

§ "åtta av fjorton tolkar upplever besvär från nacke-skuldra under arbetet, tio av fjorton har besvär efter ett arbetspass. Två tolkar har huvudvärk under uppdragen och sex efter. De flesta är återställda efter en natts sömn. Tre har dock fortfarande besvär dagen efter ett arbetsamt uppdrag. Tröttheten och värken kan sitta i flera dagar, och någon tycker att hon alltid är stel i skulderpartiet." detta visar en undersökning av Barbro Lindemalm.

De hörselskadade då?

Detta är ett arbete om de döva och deras situation och därför tänker jag inte fördjupa mig i de hörselskadade och deras problem. Men det är intressant som jämförelse. Vad som är viktigt är att först lära sig skilja på de döva och de hörselskadade, ingen utav grupperna tycker om att bli hopblandade med den andra. Jag har fått intryck av att det råder viss rivalitet mellan dem, t ex så betraktar många döva teckenspråket som sitt språk och tolkarna är till för dem. På Västanvik hörde jag följande: "Och så fick de [hörselskadade] upp ögonen för vårt språk som vi har fått kämpa för att få erkänt och de såg att det var ett bra språk, lärde sig det och tog våra tolkar ifrån oss. Det var brist på tolkar redan innan! De hör ju i alla fall lite, de är inte beroende av tolkarna, de tar dem av bekvämlighet!"

Jag tror de hörselskadade får betala ett mycket högt pris för de lilla de hör, de hamnar i en mellangrupp, ett ingenmansland, de får inte samma starka gemenskap som de döva och de hör inte heller riktigt till de hörande. Istället för att automatiskt hamna i en samhörighet med en kulturell minoritet blir de "dåliga exemplar av hörande".

För hörselskadade kan tecknad svenska vara ett bra alternativ, där kan det användas på det sättet det var tänkt, beledsagat av talet. I en debattartikel publicerad i tidningen Auris nr 1 -86 skriver en grupp hörselskadade:

"Idag får man inte tala om tecknad svenska. Den existerar inte, får vi höra. För oss är tecknad svenska ett stöd till lyssnandet för hörselskadade. Det är ett hjälpmedel precis som hörapparater, slingor m m.

Vi hörselskadade har (och ska ha) svenska som vårt första, och naturliga språk!"


Källförteckning

Tryckta källor

Andersson, Bo
Handikappets positiva sidor. Artikel ur Auris -87 nr 2.

Bergman, Brita (1977)
Tecknad svenska. Utbildningsforskning, nr 28. Liber Läromedel/Utbildningsförlaget, Stockholm.

Danielsson, Stefan
Teckenspråket är de dövas modersmål.
Artikel om Brita Bergman, professor i teckenspråk publicerad i Illustrerad vetenskap nr3 -84

Delin, Margareta
På Manillaskolan är bara tre lärare döva.
Artikel publicerad i Svenska Dagbladet 84.11.01

Delin, Margareta
Svenskarna som har ett annat språk.
Artikel om Gunilla Wågstöm ur Svenska Dagbladet 84.11.01.

Dyring, Eric
Nya forskarrön ger döva hopp.
Artikel publicerad i Dagens Nyheter 93.02.16.

Okänd författare
En glimt av teckenspråkets historia.
Dövas hus.

Haeffler, Gunilla
"Hellre döv än hörselskadad". Artikel publicerad i Aftonbladet 91.25.09.

Haeffler, Gunilla
Ska döva barn opereras?
Artikel publicerad i Aftonbladet 91.25.09.

HISUS-centrum
Vi älskar våra hörselapparater.
Artikel ur Auris nr 1 -86.

Kruth, Lars (1985) Ett blad ur dövas historia utgivet av SDR.

Manillaskolan
Informationsskift utgiven under rektor Eva Jonssons ledning.

Pauli, Calle
Han har sopat bort fördomar kring döva.
Artikel om Lars Kruth publicerad i Dagens Nyheter 85.03.13

Sacks, O. W. (1989)
Att se röster utgiven i Sverige av Prisma, fackgranskad av Bo Andersson.

SDR:s teckenspråkskommitté
Teckenspråk, 1.
Kursbok i teckenspråk etapp 1 ur vilken jag hämtat viss grammatisk information. Tryckt 1990 av Utbildningsförlaget Brevskolan.

Selander, Johan Hörselsvaga får ordbok. Artikel om Bergmans arbete med en kommande teckenbok för döva. Publicerad i Svenska Dagbladet februari -93.

Stockholms Dövas Förening Informationsblad om föreningen.

Sveriges Dövas Riksförbund
Döv i Sverige.
Rapport om dövas situation i Sverige. Utgiven av SDR juni 1988.

Sveriges Dövas Riksförbund
Dövskolan.
Ett informationsblad.

Sveriges Dövas Riksförbund
Handlingsprogram.
"De dövas bibel" utgiven 1989.

Sveriges Dövas Riksförbund
Teckenboken.
1978 utgiven under ledning av Elsa Fondelius.

Österberg, Oskar (1916)
Teckenspråket.
Alfred Perssons förlag, Uppsala.


Otryckta källor

Dövas hus,
Stockholm Kurs i teckenspråket, etapp 1.

Lärare, elever och tolk på Västanviks folkhögskola i Leksand.


Teckenspråket och de dövas situation, förr och nu




Teckenspråket och de dövas situation,
förr och nu

en sammanställning av Linus Glansholm



Texten är skyddad av upphovsrättslagen.
Copyright Linus Glansholm 1993, linus@glansholm.com, www.glansholm.com.
Ni får kopiera och sprida denna text under förutsättning att ni länkar till denna sida www.teckenspraket.se, alternativt uppger denna källa.

Texten finns även i Wordformat.




"Att vara döv är inte en medicinsk term. Den innebär istället en kulturell, social och språklig identitet. Den som använder sig av teckenspråket som sitt främsta sätt för kommunikation är därför en döv person."

-ur Sveriges Dövas Förenings informationsblad.

Innehåll

Förord

Inledning

Historia

Döva i Europa

Dövundervisningen startar
"Den franska metoden"
"Den tyska metoden"
Milanokongressen 1880

Döva i Sverige

Manillaskolan
Dövföreningarna grundas
Nordiskt samarbete
Utvecknling i motvind
Tecknad svenska
Teckenböcker
Tolkverksamhetens historia

Dagens situation

Forskning, seger och erkännande
Brita Bergman, professor i tecken
Lars Krut, en hjälte i dövvärlden
Teckenspråket blir modersmål

Dövkulturen

Termen "Döv" och dövkulturen
"Jag är inte handikappad. Jag är döv"
SDR och dövföreningarna
Dövskolorna idag
Döva i arbetslivet

Kan dövhet botas?

Operation - en väg till ett bättre liv?

Döva och hörande

Tolkverksamheten
Att vara tolk
De hörselskadade då?

Källförteckning

Tryckta källor
Otryckta källor


Förord

När jag började söka information för det här specialarbetet märkte jag mycket snart hur svårt det var att få tag på litteratur om teckenspråket. Detta tog jag som en utmaning och mitt arbete kändes som ett pionjärarbete. Någon motsvarande sammanställning saknades fullständigt. Sakta men säkert började jag få en bild av dövkulturen och dess spännande historia, intresset växte sig större. Jag satt i timmar och sökte i skolans artikelservice och snart hade jag en rejäl hög artiklar. Vidare tog jag kontakt med Stockholms Universitet och beställde därigenom de forskningsrapporter de utgivit. Jag åkte till Manillaskolan och Dövas hus i Stockholm där jag fick mer information. Jag gick en kortkurs på Västanviks folkhögskola för döva i Leksand och en teckenspråkskurs på Dövas hus. Traven med information växte till sig.

Min förhoppning är att du skall få dig en bild av de dövas situation och bli intresserad att läsa mer, de döva börjar äntligen bli uppmärksammade i samhället och de börjar få de viktigaste av vad som borde vara deras självklara rättigheter. I Sverige är de dövas situation nu tämligen bra men man måste komma ihåg att de ute i resten av världen ofta fortfarande inte har några som helst rättigheter. Deras enda naturliga språk, teckenspråket, är förbjudet och förföljt. 80% av världens döva är analfabeter vilket tyvärr, på grund av de hörandes inställning till teckenspråket, ofta innebär att de inte behärskar något språk över huvud taget.


Stoppa förtrycket av de döva!

Ett stort Tack till:
Västanviks folkhögskola som lät mig gå en mycket givande kurs där.
Dövas hus, SDR och Manillaskolan för deras bidrag med information.
Biblioteket på Tumba gymnasium för deras hjälp.
Min handledare, Marja Ranta, lärare i svenska och historia.



Inledning

Det finns oräkneliga myter och missuppfattningar om teckenspråket, jag skall nu börja med att ta upp några av de mest spridda.

Teckenspråket är inte internationellt. Många tror det och när man förklarar att teckenspråken är olika i alla länder är den vanliga reaktionen; "Nej men vad dumt! Det vore väl mycket bättre om det var internationellt!" Jo, visst det vore väl bra, men vore det inte minst lika bra om vi hörande hade samma språk över hela världen? Om man skulle besluta sig för att ge alla hörande ett gemensamt språk så skull man behöva konstruera ett internationellt språk och så får alla lära sig ett nytt modersmål. Situationen är den samma för de döva som för oss, deras språk har uppkommit naturligt bland döva - inte konstruerats av hörande. Därför kan man inte heller tala om var eller hur teckenspråket har uppstått, det finns inget allmängiltigt svar. över hela världen finns det ett oräkneligt antal olika teckenspråk som allihop har olika bakgrunder. Trots detta behandlar jag ofta i min beskrivning av de dövas historia språken som om det vore ett språk, detta för att läsaren lättare skall få en överblick av utvecklingen.

Teckenspråken är inte förenklade varianter av det talade språken. Eftersom teckenspråket har uppkommit naturligt bland döva, vilka ofta inte behärskat omgivningens talade språk, så har det inte påverkats utav dessa (amerikanskt teckenspråk skiljer sig t ex fullständigt ifrån det engelska). Teckenspråket har en helt egen uppsättning begrepp vilka sammanfogas med en helt egen grammatik. Denna är lika komplex som den för de talade språken. Att många begrepp behöver ett större antal ord i t ex svenskan än tecken i teckenspråket betyder inte att det är förenklat! Den svenska frågan "Ska vi gå på bio?" består som synes av fem ord, dessa motsvaras av endast två tecken i teckenspråket vilka dock beskriver exakt samma sak!

Det går lika bra att uttrycka abstrakta resonemang med teckenspråket som med det talade språket. Att teckenspråket uppfattas med synen har spritt missuppfattningen att man endast kan uttrycka konkreta begrepp med det, detta är fel. Teckenspråket har ett rikt förråd av abstrakta tecken vilka mycket väl kan jämföras med de talade språkens.

Teckenspråket är inte ett omständligt och tidskrävande språk. Teckenspråket har en snabbhet som ofta t o m överträffar det talade språkens utan att för den skull förlora i tydlighet, exakthet eller informationsrikedom.
Ordet dövstum som ofta förekommer i äldre citat är föråldrat och finns inte längre med i svenska språket. Trots detta används det ofta fortfarande som benämning på döva vilka då ofta tar illa upp eftersom de i regel inte är stumma.


Historia

Döva i Europa

I det gamla grekiska och romerska samhället dyrkades det vackra och starka. Familjefadern hade ända fram till Romulus tid rätt att avgöra om ett barn skulle få leva eller ej. Åtskilliga döva barn mördades eller sattes ut i skogen.

Ända fram till på 1500-talet ansågs det totalt meningslöst att försöka undervisa döva. Detta berodde på att man trodde att ljud och språk var oskiljbara, hörde man inte kunde man inte lära sig ett språk. Galenos (131-200 f.Kr.) framlade teorin att talet och hörseln gemensamt uppstod i hjärnan och att en skada på det ena därför måste innebära en skada på det andra.

Om man jämför med blindhet så var vid den här tiden dövhet ofta ett mycket värre handikapp. De blinda kan lära sig talspråket utan svårigheter, denna möjlighet saknar de döva och de tvingades växa upp oförmögna att kommunicera med andra människor. De saknade helt uppfattning om språket vilket är så viktigt för tänkandet och resonerandet, när de växt upp var de omöjliga att skilja från förståndshandikappade. Detta betyder inte att döva p g a sin oförmåga att resonera skulle vara mindre intelligenta än hörande, intelligenstester till vilka det inte krävts några språkkunskaper visar entydigt att språket inte är nödvändigt för intelligensens utveckling.

Talmund, den gamla judiska lagen, förklarade döva omyndiga, de fick inte äga egendom, inte gifta sig, inte upprätta testamente etc. Deras rättigheter och skylldigheter jämställdes med ett barns. Denna inställning höll i sig länge på alla håll i Europa.


Dövundervisningen kommer igång

Den italienske läkaren, matematikern, astronomen och astrologen, Girolamo Cardano (född 1501) beskrivs som den förste psykologen. Han framförde den för nutiden ganska självklara uppfattningen att "skrivandet är förbundet med tanken och med talet. men skrivna bokstäver och idéer kunna sammanföras utan medverkan av ljud." Då var denna tanke revolutionerande, grunden för dövundervisningen kunde börja byggas. Lars Kruth skrev i sitt arbete Ett blad ur dövas historia: "Döva borde ha uppkallat Girolamo Cardano till sitt skyddshelgon ty det var faktiskt han som gav döva deras Magna Charta - frihetsbrev"

På 1500-talet i Spanien blev adeln snabbt mycket rik p g a de enorma rikedomar som skeppades hem ifrån Sydamerika. De var angelägna att behålla rikedomarna i familjen och ingifte blev mycket vanligt. Detta medförde inavel och många döva barn föddes. För att rikedomarna inte skulle skingras blev det nödvändigt att även de döva skulle få rätt att ärva. Alla de ledande klasserna i Spanien uppmuntrade därför försöken med dövundervisning. Undervisningen kom trots stödet inte särskilt långt och spred sig inte i någon större utsträckning. Hur undervisningen gick till vet vi inte idag.

De få försök som gjordes för att undervisa döva under 1500-1700-talen var endast tillgänglig för rikemansbarnen.


"Den franska metoden"

Det var först på 1700-talet som de döva började uppmärksammas på allvar och teckenspråket gavs en chans att utvecklas. 1721 föddes en man i Frankrike som skulle komma att få stor betydelse för språkets utveckling, abbé Charles-Michel de l'Epée . Han utbildade sig till präst och kom i femtioårsåldern i kontakt med två femtonåriga döva flickor som han började undervisa i läsning och skrivning. Detta väckte hans intresse för att hjälpa de döva, främst för att rädda deras själar ifrån förtappelse. Snart upprättades i Paris under hans ledning världens första allmänna dövskola. Denna använde teckenspråket i undervisningen, metoden kom att kallas "den franska metoden" eller "teckenmetoden".

Abbé de l'Epée upptäckte och fascinerades av att eleverna själva använde ett naturligt teckenspråk med vilket de kunde samtala mycket bra. Genast började han studera språkets grammatik och försökte tillsammans med eleverna utöka teckenförrådet. Detta gick inte så bra som Abbé de l'Epée förväntat sig och det visade sig att det blev de döva själva som mer eller mindre medvetet utvecklade språket. Abbé de l'Epées efterträdare abbé Sicard gav 1810 ut en bok där han i inledningen skriver om abbé de l'Epées arbete: "Läraren uppfann förgäves tecken, naturen som inte själv skulle ha dikterat dem kom att underkänna dem, de blev för den dövstumme intet annat än tomma grimaser." Detta beskriver problematiken med att som utomstående försöka konstruera ett språk. Flera gånger har hörande försökt ge döva ett nytt språk, sitt eget, bl a i Amerika och senast i Sverige på 1970-talet (se kapitlet Tecknad svenska).

Trots att abbé de l'Epée misslyckades med sitt försök så kan man inte bortse ifrån hans betydelse. Det är otroligt viktigt att döva får samlas i stora grupper på t ex skolor, ensam kan ingen döv utveckla något naturligt språk.

Abbé de l'Epée utbildade många dövlärare från olika länder, därigenom spred sig hans metod ut i världen och med den följde fragment av det franska teckenspråket i form av "lånetecken".


Den orala tyska metoden

Abbé de l'Epée var inte den enda som ville utarbeta en undervisningsmetod för döva. I Tyskland vid samma tid levde och verkade dövpedagogen Samuel Heinicke, den orala metodens främste förkämpe. Denna nya undervisningsmetod kom även att kallas "den tyska metoden" och går ut på att de döva skall hindras från att använda sitt naturliga språk för att istället enbart kommunicera med rösten och genom läppavläsning. Metoden fick stor genomslagskraft i hela Tyskland där den första dövskolan grundades 1778 tätt följd av andra.

Abbé de l'Epée och Samuel Heinicke blev bittra fiender och deras ibland fräna brevväxling finns bevarad på akademien i Zürich, Schweiz. Abbé de l'Epée hävdade att Heinickes metod var allt för tidskrävande för de döva, de skulle inte hinna med att lära sig någonting annat och de skulle aldrig kunna kommunicera utan stora ansträngningar och missuppfattningar. Med "teckenmetoden" lär sig eleverna i och för sig inte tala eller avläsa läppar bra men å andra sidan lär de sig lätt att utrycka sig bra, ofta mycket bra i skrift. Heinicke hävdade i sin tur att om de döva inte lärde sig att använda rösten skulle de isoleras ifrån samhället. Båda hade de mer eller mindre rätt och det råder fortfarande skilda uppfattningar om vilken metod som är den bästa. En klar majoritet utav de döva har dock alltid varit för att de skulle få använda teckenspråket. Det är förvånande att man lyssnat så lite på de dövas vilja, vem kan bättre än de själva veta vilken metod som är att föredra?


Milanokongressen 1880

1880 gick Heinicke ut som segrare, då hölls i Milano en internationell dövlärarkongress. Där beslöts - de döva lärarna hade ingen rösträtt - att man i hela Europa skulle övergå till den orala metoden, man skulle utrota teckenspråket som ansågs vara för primitivt. I grunden kan man lägga mycket av ansvaret för beslutet på föräldrarna till de döva barnen. De ville göra sina barn så "hörande" som möjligt och då är det naturligt att de skulle få lära sig använda rösten. även Sverige påverkades av Milanokongressens beslut och man förbjöd teckenspråket på dövskolorna (det blev aldrig i lag förbjudet i Sverige vilket det dock blev i många andra länder).

Det har visat sig att abbé de l'Epée hade rätt i att det skulle krävas för mycket tid att lära de döva tala. I genomsnitt tar det ca 8 år med mycket tråkig heltidsträning för att barnen hjälpligt skall klara av att konversera med en hörande. Under denna tid får barnen ingen annan utbildning. Innan 1880 fanns det flera högutbildade döva på mer eller mindre höga platser i samhället men efter Milanokongressen sjönk de dövas bildningsnivå drastiskt.

Trots samhällets försök att bli av med teckenspråket levde det kvar, eleverna på skolorna använde det utom synhåll från lärarna och dövföreningarna har hela tiden kämpat för teckenspråkets erkännande. Beslutet som togs i Milano är fortfarande det gällande på många håll i Europa.


Skilda kommunikationsmetoder

För de döva handlar inte den här diskussionen bara om en undervisningsmetod utan det är istället frågan om ett helt kommunikationssystem. Den metod som skolan valt påverkar den döve hela livet. För hörande kan det vara svårt att föreställa oss vikten av att döva lär sig hantera ett språk som de trivs med och inte drar sig för att använda. Döva får inte, utom i vissa undantagsfall (om de har döva föräldrar och växer upp i en teckenspråkig miljö) något språk "gratis", utan de måste lära sig det genom undervisning. Fungerar inte undervisningen eller trivs de inte med sitt språk kan de aldrig kommunicera med någon människa.


Döva i Sverige

Den äldsta dokumentation av att det i Sverige funnits teckenspråk kan man hitta i Vetenskapsakademins handlingar. Där, i en beskrivning av ålhems socken, finns följande skildring från 1759 av lektor Anders Vijkström: "... här i Socknen och Flinsmåla gån är född och lefvre en Man benämnd Lars Nilsson, som ifrån sin födsel är döf och dumb [...] Han tecknar väl sina tankar, som merendels dumbar pläga. i synnerhet för dem som äro vane vid honom..." Detta skrevs alltså innan abbé de l'Epée började med sin undervisning i Frankrike.

Per Aron Borg och Manillaskolan

Skolan har alltid varit den viktigaste platsen för teckenspråkets utveckling. ända fram till helt nyligen hade de döva barnen sällan kommit i kontakt med något språk överhuvudtaget innan de började skolan, där de fick lära sig teckenspråket av sina kamrater. Genom undervisning ökade också deras kunskaper vilket bör ha påskyndat teckenspråkets utveckling, gett det nya tecken och uttrycksmöjligheter.

I början av 1800-talet gjordes flera försök att undervisa döva i vårt land men det var en person som utan tvekan fick störst betydelse för skolornas utveckling, Per Aron Borg. Borg som var utbildad kanslist och anställd på Kungliga kanslikollegium började undervisa en ung, blind kvinna vid namn Charlotta Seyerling. Hans intresse för de döva väcktes när han på stora Operan i Stockholm såg pjäsen "Abbé de l'Epée eller den döfve och dumbe". Denna handlar om en döv pojke som luras på ett stort arv men efter att han kommit till dövskolan och fått hjälp av abbé de l'Epée får han tillbaka förmögenheten. Pjäsen gjorde djupt intryck på Per Aron Borg och han började snart, utan ersättning undervisa en döv pojke. Han blev uppmärksammad och fler blinda och döva sökte sig till honom.

1809 fick Borgs elever lov att avlägga examen vilket ledde till att han fick stadsunderstöd för att öppna Allmänna Institutet för Döva och Blinda. 1812 uppköptes Manilla på Djurgården och Institutet flyttade dit. Per Aron Borg kände sig inte tillfredsställd med arbetet då han upplevde att han inte hade fria händer. Han begärde 1816 tjänstledigt under ett år. När han var borta granskade den nya ledningen skolans affärer och Borg fick mycket kritik när han återvände. Han beslutade då att begära avsked från Manilla och startade en egen dövskola på Manhem strax intill.

1818 slogs de båda skolorna ihop, alla eleverna flyttade till Manhem och Per Aron Borg blev åter föreståndare. Undervisningen gavs på teckenspråk, i läsning skrivning och tal. Man gjorde flera olika experiment med undervisningen och lärarna fick använda den metod de trodde var bäst för barnen. Målet var att ge dem en praktisk yrkesutbildning, där fanns utbildning till bl a skräddare, smed, sadelmakare, skomakare, snickare och sömmerska, de s k s-yrkerna. Teoretisk utbildning ansågs inte meningsfull.

Per Aron Borgs efterlämnade handskrifter finns bevarade på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Där kan man läsa följande om hans elevers teckenspråk: "...det språk, eller rättare sagt den grundval för et språk, som har warit till så länge som det funnits Döfstumme i werlden, som är deras naturliga språk och som de aldrig lemna om de än ägde skrift- och tonspråket i fullkomlig besittning, jag menar det Naturliga Teckenspråket." Här ger han alltså stöd för tron att teckenspråket är äldre än dövundervisningen. Borg eftersträvade också att få enhetlighet i elevernas språk, 1828 var det t.o.m. schemalagt: "öfvningar med alla eleverna gemensamt till att vinna enhet uti deras teckenspråk och mimik".

Per Aron Borg verkade på skolan som rektor fram till sin död 1839 då hans son Ossian Edmund Borg tog över ledningen. Denne tyckte att det behövdes fler kvalificerade lärare på skolan och han inrättade ett lärarseminarium där.

1867 färdigställdes den nuvarande skolbyggnaden på Manilla vilken med tiden blev statsanstalt för dövundervisning i Sverige, känd som Manillaskolan. På 1880-talet flyttades de blinda till den då nybyggda Tomtebodaskolan och Manilla blev en renodlad dövskola.

Efter kongressen i Milano 1880 förbjöds teckenspråket på skolan och undervisningen lade tyngdpunkten på tal och avläsning, med syftet att göra eleverna så "hörande" som möjligt. Denna inställning höll i sig i nära hundra år.

Dövföreningarna grundas

Vid sidan av dövskolan har dövföreningarna kommit att bli de viktigaste institutionerna för teckenspråkets utveckling och fortsatta existens. 1868 bildades på Fredrika Bremers initiativ Sveriges första handikappförening, Döfstumföreniningen i Stockholm (nuv. Stockholms Dövas Förening, SDF). Trots sitt namn var föreningen en riksorganisation genom att elever från hela landet som gått på Manillaskolan blev medlemmar. Flera andra dövföreningar dök upp runt om i landet, 1918 fanns här tjugoåtta stycken.

1922 bildades Svenska dövstumsförbundet, de hade dålig ekonomi och en kraftlös ledning så flera lokala dövföreningar lämnade med tiden förbundet. 1942 bildades Riksorganisationen Social Dövstumstjänst nuvarande SDR, 1944 slogs de båda föreningarna ihop.

SDR är en politiskt och religiöst obunden förening vars mål är att förbättra dövas livssituation och bildningsnivå. De började genast kämpa för rätten att fritt få använda och bli utbildade på sitt naturliga språk, teckenspråket. Vid upprepade tillfällen har man t ex framlagt resolutioner på de nordiska dövkongresserna (se kapitlet Nordisktsamarbete) där man krävt detta. Riksförbundet var till en början dåligt organiserat vilket innebar att myndigheterna ganska ostört kunde härja runt med oralismen och andra försämringar för de döva.

Föreningarnas roll präglades under åren 1893-1945 av förföljelsen av teckenspråket vilket myndigheterna och de hörande betraktade som "ett ogräs som borde ryckas upp med rötterna". Föreningarna har på sätt och vis levt ett eget liv vid sidan av samhället i övrigt och de har utvecklats till en mycket viktig del av de dövas liv. Vid sammankomsterna har man framfört skådespel och folkdanser. Man har hållit föredrag och studiecirklar, haft basarer för att sälja de dövas hantverk mm. Ofta umgås döva inte alls med hörande.

De döva har ofta varit steget före inom många områden, t ex så fick kvinnorna rösträtt i dövföreningarna långt innan det blev vanligt i övriga samhället. De var också tidiga med att bilda en nykterhetsförening (Blå korset i Skåne) och sjuk och begravningskassor (den första i Småland år 1890)

Nordiskt samarbete

Den första nordiska dövstumkongressen hölls i Köpenhamn år 1907, där togs beslut om att de fyra nordiska länderna, Sverige, Danmark, Finland och Norge skulle bilda var sin kommitté vars uppgift skulle vara att utarbeta ett gemensamt nordiskt åtbördsspråk. Kommittéerna skulle avbilda och beskriva de tecken som förekom i respektive lands språk vartefter ett urval skulle göras av de tecken som ansågs vara bäst. Dessa skulle medtagas i det gemensamma språket vilket det skulle utarbetas en teckenbok för.

Den svenska gruppen tog svenska akademins ordlista och med den som utgångspunkt undersökte och noterade de vilka ord som hade motsvarande tecken. Det tycks inte som om någon hänsyn togs till att teckenspråket har ett flertal tecken till vilka det saknas ett svenskt begrepp. Den allmänna (svenska) uppfattningen var att vi hade det vackraste och mest egenartade av de nordiska teckenspråken, därför beslutades det att innan vårt språk "späddes ut" tillsammans med de övriga så förtjänade det att få en egen bok om bara detta språk. Uppgiften att skriva boken (Teckenspråket) gavs till en av kommittémedlemmarna, Oskar österberg. Den utkom år 1916 och innehåller ett tämligen stort antal fotografier, teckningar och skriftliga beskrivningar av gällande tecken. Arbetet med det gemensamma nordiska teckenspråket gick inte så smidigt som det var planerat, österberg själv skriver i sin bok: "...en eventuellt framdeles utkommande ordbok över det gemensamma nordiska åtbördsspråket, den svårlösta frågan om detta språk behöver ännu tid för att komma till mognad."

Det blev hur som helst inte mycket av de storstilade planerna, någon teckenbok gavs aldrig ut och det gemensamma språket blev aldrig färdigt (kanske p.g.a. att inställningen gentemot teckenspråket vid den här tiden allt sedan Milanokongressen varit fientlig).

Vart fjärde år anordnas fortfarande en nordisk dövkongress.

Utveckling i motvind

I början av 1900-talet kom ett stort bakslag för de döva, då förbjöds de enligt lag att arbeta på offentliga platser inom staten, kommunen och landstinget. Således fick alla döva dövlärare lämna sina anställningar.

1938 övertog staten ansvaret för dövundervisningen, bruket av den orala metoden stärktes ytterligare och därmed försämrades de dövas möjlighet till högre bildning.

Under 1950-talet fick man en överdriven tilltro på den nya tekniken, man trodde att man med hjälp av tillräckligt bra hörselapparater skulle kunna få alla att höra. Apparaterna började användas i stor skala på de döva barnen och lärarna förde en envis kamp med att lära barnen höra. Men man tvingades ge upp, det visade sig att långt ifrån alla kunde hjälpas.


Tecknad svenska

Besvikelsen ifrån misslyckandet på femtiotalet då optimismen frodades över de nya tekniska landvinningarna resulterade i ett ökat intresse för alternativa kommunikationsmetoder. Detta medförde en öppnare inställning gentemot teckenspråket. SDR (Sveriges Dövas Riksförbund), som aldrig givit upp i sina strävanden för att få teckenspråket erkänt, kom nu till överläggningar med Sö (Skolöverstyrelsen). Dessa resulterade i en kompromiss, det skulle bli tillåtet med "teckenspråk" men det skulle användas med svenskans grammatik. Teckenspråkets grammatik och teckenförråd ansågs vara allt för primitiv. Iden med tecknad svenska var född. I 1969 års läroplan för högstadiet framlades förslag om att teckenspråksundervisning skulle ingå i ämnet svenska "med möjlighet till befrielse för elever som ej önskar detta", vidare sägs att "teckenspråket" kan "accepteras endast under förutsättning att det beledsagar talet". Mot slutet av 60-talet intensifierade SDR sina ansträngningar för att få teckenspråket erkänt av föräldrar och av skolorna. De tillsatte en teckenspråkskommitté bestående av nio personer, tre döva och sex hörande. Deras uppgift var att utarbeta en teckenbok där man "genom urval av de tecken som ansågs bäst och mest spridda över hela landet få till stånd ett »riksteckenspråk»" (ur bokens förord). Dessutom ansågs det nödvändigt att konstruera nya tecken, "dels har SDR:s teckenkommitté arbetat fram tecken för ord som saknat tecken, dels har gemensamma nordiska tecken skapats vid de nordiska teckenspråksseminariena." Resultatet blev det nya språket tecknad svenska. Man föreställde sig att barnen nu lättare skulle kunna lära sig svenska (läsa, tala, avläsa och skriva). Resultatet blev dock endast förvirring bland både de döva och de hörande. Hörande personer gick en relativt kort kurs och lärde sig tecken (inget nytt språk), sen blev de förvånade och besvikna över att de inte kunde förstå dövas tecknande. Och de döva som redan hade ett fullgott teckenspråk med vilket de kunde utrycka allt de kände och tänkte nappade inte alls på iden.

Dessutom var tecknad svenska ett mycket omständligt språk, det blev för mycket onödigt viftande om man skulle ta med alla svenskans prepositioner, böjningsformer etc. Språket blev långsamt och klumpigt.

För hörselskadade kan dock tecknad svenska vara ett bra stöd för hörandet (se kapitlet De hörselskadade då?)

Teckenböcker

Totalt har det i Sverige kommit ut fyra teckenböcker, alla under 1900-talet, i dessa har man beskrivit ett mycket ofullständigt urval tecken. Per Aron Borg påbörjade på 1800-talets första del en sammanställning av teckenförrådet på sin skola. Han utgick ifrån svenska, alfabetiskt ordnade ord men han kom inte längre än till "aflåtande", arbetet blev honom övermäktigt.

Det skulle dröja fram till 1916 innan den första svenska teckenboken kom, "Teckenspråket", vilken jag skrivit mer om i kapitlet Nordiskt samarbete.

1960 gavs nästa teckenbok ut, då var det Svenska Kyrkans Diakonistyrelse som tillsatt en kommitté "med uppgift att utarbeta en ordbok över de dövas åtbördsspråk." (ur bokens förord) Av ekonomiska skäl innehåller inte boken några fotografier för beskrivning av tecknen utan man har istället en samling bilder på trettio olika handställningar vilka man givit nummer. Dessa refererar man till i de skriftliga beskrivningarna vilka kan vara svåra att tolka, t ex "BEFORDRA (om tjänst) - H23 föres runt v23 och upp förbi dess insida och riktas uppåt."

Den följande boken, Teckenspråk för döva (1968) använder sig av de trettio handställningarna kombinerade med beskrivande fotografier. Det var skolöverstyrelsen som stod bakom utgivningen under uppmuntran ifrån SDR och syftet var främst att "ge underlag för utbildningen av tolkar som skall biträda döva i olika sammanhang; denna utbildning påbörjas 1969 [på Carlborgsons Gård nuv. Västanviks folkhögskola]." (Ur skolöverstyrelsens förord). åtskilliga av tecknen i boken med tillhörande fotografier var hämtade ifrån den i Danmark året innan utgivna Håndbog i Tegnsprog. Dessa gemensamma nordiska tecknen visade sig dock inte alls användas i Sverige vilket medförde att boken inte fick den spridning som man hoppats på. Istället kom det redan tre år senare ut en ny:

1971 var SDR:s teckenspråkskommitté färdiga med genomgången av vad de ansåg vara det svenska teckenförrådet men som visade sig vara ett helt nytt språk. Om denna kommittés arbete har jag skrivit mer i kapitlet Tecknad svenska. Resultatet blev Teckenboken (kallas "Blå boken"). 1978 gavs en utökad och i viss mån uppdaterad utgåva av denna bok ut.

Sedan dess har ingen ny teckenbok utkommit, detta innebär att det i Sverige aldrig publicerats någon komplett teckenbok. Brita Bergman, världens enda professor i teckenspråk (se kapitlet Brita Bergman) leder ett projekt på Stockholms universitet. Där håller hon och en mindre grupp forskare på att sammanställa Sveriges första riktiga teckenbok. Den skall vara ordnad efter handformer, inte efter de svenska orden, anledningen till detta är lätt att se. Det är inte ett översättningslexikon mellan svenska och teckenspråk man vill göra, utan en teckenbok över de genuina teckenspråkstecknen vilka ofta saknar en entydig svensk översättning. Brita Bergman arbetar nu mycket med dator och video. Tanken är att helst alla teckenspråkstecken skall lagras digitalt med rörliga bilder på dator och att man senare lätt skall kunna ge ut allmänna eller speciella teckenböcker. Arbetet har pågått i tre år och ingen vet när det kan beräknas vara klart.

Hur många tecken det finns i det svenska teckenspråket är okänt men att det finns betydligt fler än de 2.500 tecken som hittills dokumenterats och fotograferats står klart när man hör att totalt över 3.150 olika persontecken (teckenspråkets motsvarighet för våra egennamn, se kapitlet persontecken) observerats och katalogiserats. Dessutom är det med teckenspråket som med alla andra språk - gamla tecken försvinner och nya uppkommer ständigt.


Tolkverksamhetens historia

Frälsningsarmén var de första med att bistå döva med tolkar, detta påbörjades 1895 och de har fortfarande tolkar anställda.

När staten övertog ansvaret för dövskolorna 1938 anställdes fem konsulenter för döva. Dessa hade i uppgift att hjälpa dem att få arbete då det rådde mycket hög arbetslöshet bland de döva.

även präster har fått fungera som tolkar, dövprästerna behärskade teckenspråket och blev ofta de dövas enda språkrör med den hörande världen. 1938 övertog staten ansvaret också för prästerna.

Barnen har alltid, fram till våra dagar varit de viktigaste tolkarna. även om dövhet kan vara ärftligt så får de allra flesta döva hörande barn. Ensamstående döva vände sig ofta till sina vänners hörande barn vilka fick ställa upp med att tolka vid alla tider, på alla platser. Detta förhållande var naturligtvis inte tillfredsställande.

Behovet av tolkar var långt ifrån tillgodosett, 1947 kom en ny kunglig kungörelse om tolk för döva och stumma. Nu bemyndigades 20 privatpersoner att ta tolkuppdrag, de skulle framför allt användas i domstolarna vid rättegångssammanhang. I regel hade tolkarna döva föräldrar.

1968 togs ett beslut i riksdagen som skulle komma att få en stor betydelse för döva i Sverige. Då beslöts att döva skulle ha rätt till fri tolkservice. Detta blev en viktig vändpunkt för de dövas möjligheter till att delta i det hörande samhället. Det rådde då som nu en otrolig brist på tolkar. 1969 började Carlborgsons Gård, nuv. Västanviks folkhögskola med en tolkutbildning.

I december 1981 rekommenderade Handikappinstitutet landstingen att ha samordnad tolktjänst för döva, dövblinda m fl, tolkcentraler började upprättas och idag har alla landsting denna service.

Dagens situation för de döva

Forskning, seger och erkännande

Brita Bergman, professor i teckenspråk

Namnet Brita Bergman används alltid med vördnad bland döva. De ger henne (tillsammans med Lars Kruth, se följande kapitel) äran för att teckenspråket nu är erkänt och att deras situation har förbättrats så pass mycket som den har det senaste decenniet.

Brita Bergman började läsa lingvistik på Stockholms universitet i slutet av 60-talet. Då fanns ingen forskning om teckenspråk i Sverige, det ansågs inte vara ett fullvärdigt språk med något värdefullt tillämpningsområde. Bergman berättar:

"- Jag fick veta att lärarna vid dövskolorna motarbetade teckenspråket. Det ansågs ha begränsade uttrycksmöjligheter och bristfällig grammatik. Tecknandets mun och ögonbrynsrörelser togs för grimaser. Döva måste visa upp »vårdad mimik». [...] ändå frodades teckenspråket på raster och fritid vid Sveriges fem dövskolor."

Bergman hade då ingen anknytning till döva men när det blev dags att välja ämne för en trebetygsuppsats 1971 blev hon tillfrågad av professor Bengt Sigurd om hon inte vill skriva om teckenspråket. Det gjorde hon och var sedan ordentligt fast.

Hon påbörjade tillsammans med Bengt Sigurd projektet "Teckenspråkets lingvistiska status" på Institutionen för lingvistik. Allmän förvirring tycks ha slagit igenom på alla plan p g a den allmänna osäkerheten om vad som var tecknad svenska och vad som var genuint teckenspråk. 1976 gav Bergman ut rapporten Tecknad svenska som ingår i Sö:s rapportserie (nr. 28). Denna bok tar mycket djupgående upp tecknens struktur och hur den svenska grammatiken skall användas med tecknen.

1972 började Bergman en kurs i teckenspråk, trodde hon. När hon var färdig med den relativt korta kursen förvånades hon över att hon inte förstod när döva tecknade och att hon själv hade svårt att göra sig förstådd. Hon hade bara lärt sig tecken - inget språk.

Bergman fann snart att teckenspråket var ett lika högtstående och fullständigt språk som svenskan. Det var också det enda språk som de döva utan undervisning tillägnade sig. Därav kom hon fram till att teckenspråket - inte svenskan - måste betraktas som de dövas modersmål!


Lars Kruth, en hjälte i dövvärlden

Lars Kruth är vid sidan av Brita Bergman den som verkat mest för att få teckenspråket erkänt av de hörande. Han har också bl a stridit för att döva skall få en självklar rätt till den högre utbildningen. Det har funnits en allmän uppfattning bland hörande att döva skulle ha svårt att tillgodogöra sig studier. Denna missuppfattning har sin grund i att de döva tidigare inte fick någon tid över till studier, de skulle använda all sin tid till talträning och läppavläsning på svenska, ett språk de inte behärskade bra. Som följd av detta har dövas utbildning fram till våra dagar uteslutande inriktats på hantverk.

Lars Kruth som själv är döv blev vald till ordförande i SDR första gången 1955. Då arbetade han som snickare vilket han fortsatte med till 1964. 67 fick han en heltidstjänst på SDR som studiekonsulent och innan han blev ordförande igen han han med att vara förbundssekreterare och ekonomichef.

Han har också länge varit den drivande kraften bakom Västanviks folkhögskola utanför Leksand (se kapitlet Västanviks folkhögskola)

Innan teckenspråket blev erkänt som ett riktigt språk skrev Kruth envetet brev efter brev till den dåvarande ecklesiastikministern (motsvarande dagens utbildningsminister) Edenman för att förklara att teckenspråket är likvärdigt med vilket annat språk som helst och därför borde erkännas. Breven nådde dock aldrig Edenman utan hans sekreterare sände dem vidare till skolöverstyrelsen vilka inte tog någon notis av dem. Lars Kruth träffade av en tillfällighet Edenman och frågade varför denne inte svarat på hans brev. Edenman som inte kände till breven undersökte genast saken vilket resulterade i att det blev betydligt lättare för döva att nå de folkvalda och islossningen vad gäller teckenspråket kunde börja.

1970 kom en vändpunkt för SDR:s och Lars Kruths arbete för att få teckenspråket erkänt, då fick de äntligen föräldrarna på sin sida. Lars Kruth sammankallade föräldrar, lärare och representanter för skolmyndigheter till ett stort möte i Uppsala, "Uppsala möte". Han lyckades övertyga föräldrarna om att teckenspråket borde vara ryggraden i dövundervisningen. I och med detta gick utvecklingen långsamt men säkert mot ett erkännande.

Lars Kruth blev 1980 utnämnd till hedersdoktor vid humanistiska fakulteten på Stockholms universitet för sin kamp för teckenspråket och för den information han förmedlat från dövsamhället till det övriga svenska samhället.

Lars Kruth har också forskat mycket om dövas historia och det är han som står bakom mycket utav de uppgifter jag lämnat i detta arbete.


Teckenspråket blir modersmål

"Integrationsutredningen framhåller att de barndomsdöva för att fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga. Tvåspråkighet för deras del innebär enligt utredningen att de dels måste behärska sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det språk som samhället omger dem med, svenskan"(prop. 1980/81:100 bilaga 12)

Med dessa ord beslöt riksdagen 1981 att erkänna teckenspråket som ett självständigt språk. Sverige blev härmed det första landet i världen som legitimerade de dövas enda naturliga uttryckssätt. Teckenspråket skulle hädanefter vara de döva barnens förstaspråk och om möjligt även deras modersmål.

Nu ändrades också teckenspråksundervisningen för hörande, de skulle nu inte längre lära sig tecken utan ett helt nytt språk, kurstiden förlängdes från några veckor till först ett år och sedan två. Dock förekommer fortfarande kurser i tecknad svenska p g a den brist på bra teckenspråkslärare som råder i Sverige.

Dövkulturen

Termen "Döv" och dövkulturen

"Att vara döv är inte en medicinsk term. Den innebär istället en kulturell, social och språklig identitet. Den som använder sig av teckenspråket som sitt främsta sätt för kommunikation är därför en döv person." Så beskriver SDF dövhet i en informationsbroschyr om föreningen.

Vem är döv? SDR skriver i sin rapport "Döv i Sverige", juni 1988:

"Döva är:
* de som är födda döva
* de som blivit döva under barndomsåren eller ungdomsåren
* de som har vissa hörselrester men som använder teckenspråket som den säkraste kommunikationen
* de som blivit döva som vuxna och som vill använda teckenspråket i sin kommunikation
"

Vuxendöva använder vanligtvis inte teckenspråket och innefattas då alltså inte i SDR:s definition av döva.

I en resolution från Dövas Nordiska kulturfestival i Norge 1982 började man använda begreppet "dövkultur" som definierades: "Döva kan betraktas som en språklig minoritet. Dövkultur är en livsform vars förutsättning är teckenspråk." SDR gör tillägget: "I vidare mening kan sägas att dövkulturen är all sådan verksamhet som berikar den döves liv och förbättrar livskvalitetén." (ur SDR:s handlingsprogram 1989)

Riksdagen fastställde våren 1974 en rad kulturpolitiska mål. SOU gav ut rapporten "Kultur åt alla", här sades det att kulturpolitiken i ökad utsträckning skulle utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov, alla skulle ha samma rätt till kultur.

Västanviks folkhögskola i Leksand är en kulturell samlingsplats för landets döva. Här hålls många olika "kulturkurser", SDR som är skolans huvudman skriver: "Skolan har en viktig uppgift när det gäller utvecklandet av kulturell verksamhet för döva. Det är också viktigt att man verkar för att döva får möjlighet att ta del av hörandes kultur." - ur SDR:s handlingsprogram (1989)


"Jag är inte handikappad. Jag är döv."

Margareta Delin publicerade artikeln Svenskarna som har ett annat språk i Svenska Dagbladet 84.11.01 ur vilken jag hämtat följande:

"Vi vill bli accepterade som en språklig och kulturell minoritet.- Vi ar en etnisk grupp och inte en handikappgrupp. Vi är döva, inte hörselskadade. Att inte kunna höra är inget handikapp, utan innebär att leva i en annan kultur med ett eget språk.

Det säger Gunilla Wågström Lundquist, producent på Utbildningsradion och döv.

- Visst är vi döva i Sverige födda svenskar. Men svenska är inte vårt modersmål. Därför har vi lättare att identifiera oss med invandrare än med hörande svenskar. Men invandrare har högre status än döva [...]

De döva tillhör två kulturer - sin egen och den svenska. Och det har skapat osäkerhet hos många döva om var de egentligen hör hemma.

- Men under de senaste åren har det vuxit fram en medvetenhet bland oss. Vi har upptäckt oss själva. Föregångslandet är USA, där det redan finns en stark dövmedvetenhet och dövkultur [...]

Döva skall inte behöva integreras i samhället på majoritetens villkor, d v s de hörandes. Och deras språk, teckenspråket som dövkulturen bygger på - måste bli mera känt [...]

Teckenspråket är inte bara de dövas självklara kommunikationsmedel - det är också ett sätt att tänka, ett medel att utrycka känslor med och föra abstrakta resonemang. Till det räcker inte det talade svenska språket för den döve [...],

- Vi har mycket att arbeta med, men en förändring är på väg. Jag är stolt över att vara döv. Jag vill inte vara hörande. Jag är skapad döv, tänker som en döv och lever som en döv."

Jag har även av andra döva hört att de inte velat bli hörande. I ett sällskap med en majoritet döva så är de inte handikappade. Detta märkte jag tydligt i Västanvik, där var det vi hörande som var i minoritet och där var det utan tvekan vi som var handikappade. Vi förstod inte vad som sades runtomkring oss och vi behövde tolk för att tala med dem.

Dr. Samuel Johnson (1709-84) beskrev dövhet som "den kanske hopplösaste av alla olyckor", på den tiden var det kanske det. Då levde fortfarande många döva helt isolerade utan några kommunikationsmöjligheter, men idag, i Sverige, tycks det klinga falskt.


SDR och dövföreningarna

47 lokala dövföreningar är anslutna till SDR (1990). Här anordnas ofta föreläsningar, möten, studiebesök och fester. Föreningarna har ofta underföreningar vilka tillfredsställer ett flertal intressegrupper, dessa kan vara t ex bridge, schack, konst och barn eller pensionärsverksamhet.

De döva ser ofta föreningarna som "andningshål" från den krävande och jobbiga hörande världen. Här kan de slappna av tillsammans med sina vänner och tala sitt eget språk.

En del dövföreningar har hörande med i styrelsen men ordföranden måste vara döv. Dövföreningarna har totalt ca 4.500 medlemmar, varav 1.500 är hörande (t ex föräldrar till döva barn)(1988)

Till SDR hör även SDU, Sveriges Dövas Ungdomsråd. De bevakar döva barns och ungdomars intressen och frågor, de är ett beslutande organ i SDR. SDU anordnar kurser och läger samt arbetar aktivt i skol- och drogfrågor. Medlemmarna är mellan 7-30 år.

Vidare finns ett pensionärsråd, de är rådgivande i SDR. Där bevakas frågor som äldreomsorg, servicehus, mm.

Vart tredje år hålls SDR en kongress med endast döva deltagare. Hit kommer representanter från alla lokalföreningar i landet samt från SDU och pensionärsrådet. Vid kongresserna diskuteras aktuella frågor samt man väljer styrelse och förbundsordförande. Kongresserna hålls på SDR:s huvudkontor vid Västanviks folkhögskola i Leksand.


Dövskolorna idag

Dövskolorna har som jag tidigare betonat (se kapitlet Per Aron Borg och Manillaskolan) spelat och spelar en mycket viktig roll för de dövas gemenskap.

1982 erkändes detta i den s k Integrationsutredningen där det slogs fast att de döva inte skulle integreras bland hörande barn.

I Sverige föds varje år i genomsnitt 75 döva barn, ett flertal av dessa placeras trots sitt handikapp i hörande klasser vilket sällan är lyckat. Idag finns fem specialskolor för döva, dövskolor, dessa ligger i Härnösand, Stockholm, örebro, Vänersborg och Lund. Sammantaget går i här ca 750 elever. Grundskolan är tioårig istället för vår nioåriga men läroplanen är i stort sett den samma, enda skillnaderna är att de har teckenspråk som första språk och att svenskan är andraspråk. Undervisningen sker på teckenspråk.

I 1980 års läroplan står:

"Teckenspråket och svenskan är skilda språk. [...]

Tvåspråkigheten uppstår inte spontant. Teckenspråk inlärs naturligt och spontant i en tecknande miljö i samband med barnets allmänna utveckling, medan inlärningen av det andra språket, svenska. i högre grad är beroende av undervisning. De båda språken teckenspråket och svenska, fyller olika funktioner för eleven. Teckenspråket är den döve elevens primära redskap för kunskapsinhämtande och är det språk som eleven använder vid direkt kommunikation med andra. [...]

Vad beträffar svenskan fyller den primärt en skriftspråksfunktion."

Höstterminen 1983 kompletterades läroplanen, där står: "Döva barn är beroende av teckenspråkskommunikation och behöver tidigt få tillgång till teckenspråk för att inte bli allvarligt försenade i sin språkliga och sociala utveckling." Denna text står i en alldeles otrolig kontrast till vad man sa bara tjugofem år tidigare, då var teckenspråket en hämmande faktor för språkutvecklingen och man skulle lägga stor vikt på att hindra eleverna från att använda det. Nu har det visat sig att teckenspråket är ett måste för all annan språklig utveckling.

En klar majoritet av lärarna är hörande men fler och fler döva utbildar sig nu till lärare. 1984 var endast tre lärare på Manillaskolan döva utav totalt tjugotre!

Boendet under skoltiden är för många ett stort problem. Eftersom det i hela Sverige endast finns fem dövskolor (grundskolor) kan många barn inte resa till och från skolan varje dag. För många föräldrar känns det svårt att låta sina barn flytta till skolorten och bo i en annan familj, därför väljer många att flytta med hela familjen till skolorten. SDR rekommenderar dock att låta barnen bo i elevhem på skolorna, där kan de vara med sina döva kamrater även på kvällarna och har ofta döva vuxna i närheten.

När det är dags för gymnasiet så är det örebro som gäller, där ligger riksgymnasiet för döva, RGD, detta är det enda gymnasiet för döva i Sverige så hit reser de ifrån hela landet. Skolan har trots detta problem med att få ihop tillräckligt stora grupper för de olika linjerna så döva har betydligt mindre valfrihet vad gäller val till gymnasiet.

även vuxna döva är välkomna att gå på RGD, annars finns möjlighet för vuxenstudier på Västanviks folkhögskola i Leksand där det är en genuint teckenspråkig miljö.

Vid högskoleutbildningar så har döva rätt till tolk men den enorma tolkbristen som råder i Sverige begränsar dessa möjligheter. Dessutom trivs döva ofta inte i större sällskap av hörande, de är beroende av tolk och kan lätt känna sig utanför, bl a därför går få döva på högskolan. Stockholms universitet har fast anställda tolkar för att underlätta för de döva, universitetet har även kurser i ämnet teckenspråk för döva.

SDR anser... (hämtat ur deras informationsblad "Dövskolan")

...om skolan

"Alla barn har rätt till en skola som är anpassad till deras behov och förutsättningar [...] Eleverna på dövskolan måste få möjlighet att utvecklas till kvalificerade döva - inte dåliga imitationer av hörande [...] Dövskolan ska vara en plats där dövas språk och kultur lever och är ett dominerande inslag, en plats där döva barn inte behöver konkurrera med hörande barn på hörande barns villkor."

...om lärare

"Lärare och elever måste tala samma språk. Läraren måste förstå vad barnen säger till honom och till varandra. Barnen i sin tur måste förstå läraren. Detta ställer krav på goda kunskaper i teckenspråk. [...] Det behövs både döva och hörande lärare på dövskolan. Båda grupperna har kunskaper och erfarenheter som är nyttiga och som kompletterar varandra. Döva lärare är oerhört viktiga för barnens personutveckling. [...] Döva barn behöver se döva och hörande vuxna arbeta tillsammans, på lika villkor och utan att någon dominerar den andra."

Döva i arbetslivet

Förr var döva i stort sett uteslutande hänvisade till så kallade s-yrken, t ex snickare, skräddare, sömmerskor och skomakare. Efter industrialiseringen så var det industriarbeten som gällde.

Nu, de par senaste årtiondena har en helt ny värld öppnat sig för de döva, nu utbildar sig de döva i allt högre grad till arbeten inom undervisning, vård och serviceyrken.

Nu börjar även döva visa sig på det politiska planet, lite överallt dyker det upp döva kommunalpolitiker och nu sitter det ofta döva i olika styrelser och nämnder runt om i Sverige. (Man kan i sammanhanget ta upp att man i EG har beslutat att det minst skall sitta ett visst antal döva i EG-parlamentet.)

Nu finns också en betydande grupp arbetsmarknadskonsulenter som har till uppgift att förmedla arbeten till döva samt öppna nya utbildningar och arbetsområden för dem.


Kan dövhet botas?

Operation - en väg till ett bättre liv?

Nu pågår en livlig diskussion om de så kallade cochleaimplantaten som kan opereras in bakom örat (se fig.). Med dessa är det möjligt att i viss utsträckning få tidigare helt döva att uppfatta och förstå ljud. Operationerna har hittills endast utförts på vuxna som en gång varit hörande men läkarna vill nu börja operera även barn. SDR motsätter sig detta. Anders Andersson, ordförande i SDR säger i en artikel av Gunilla Haeffler publicerad i Aftonbladet 91.09.25:

" - Man får inte automatiskt tillträde till de hörandes värld, man kan fortfarande inte höra vad som sägs i radio, inte följa med i en teaterpjäs, inte njuta av musik. Dessutom får man träna i år för att lära sig att höra igen.

- Att vuxna, som en gång varit hörande låter operera sig är en sak. Det har vi inga som helst synpunkter på. Det har varit hörande i många, många år och är rotade i den hörande världen. För dem är det bara att ta vid där de slutade.

- För barn är det en helt annan sak, de har ingen historia som hörande. Vi är emot operationer på barn under arton år.

De dövas och hörselskadades organisationer är rädda för att implantatet ska göra de opererade till offer för den tekniska framgången [precis som på 50-talet, se kapitlet "Utveckling i motvind"], att barnen med inopererade plantat ska hamna mitt i mellan den döva och den hörande världen.

- När hörapparaten kom trodde alla att nu skulle de hörselskadade bli hörande. Alla föräldrar ville naturligtvis ge sina barn möjlighet att tillhöra de hörandes värld. Barnen utrustades med hörapparat och sattes i skola för hörande. En mycket svår undervisningssituation skapades för barnen. De kunde höra och förstå vad läraren sa med hjälp av hörapparat och läppläsning. De kunde höra att någon i klassrummet sa något, men inte vad. Att tala med en person gick bra, men blev det flera så hamnade de utanför. Många hörselskadade drog sig inom sig själva och var egentligen inget annat än dåliga kopior av hörande.

- Operationen med cochleaimplantat gör döva till gravt hörselskadade. Operationen tar inte bort ett handikapp, den skapar ett nytt handikapp.

- Det finns så många frågor som är obesvarade. Det är ännu ett skäl till att vi säger nej. När man testar en ny medicin ställs stora krav på säkerhet. Varför har man inte ställt samma krav på de här operationerna?

- Det är för mycket "vi tror" i den här debatten. Inga säkra svar vad gäller livslängden på implantatens elektroder eller biverkningarna.

- Vi vill inte vara med om experiment med barn."

I artikeln berättas vidare om en mamma, Annelie Fleur som fått en döv son, Cristoffer. Hon erbjuds operation för honom men tackar nej med motivationen att om han opereras hamnar han i ingenmansland, han blir inte hörande och inte döv. Risken är stor att han inte lär sig något språk bra, svenskan hör han inte riktigt och teckenspråket vill inte gärna hans omgivning att han skall använda, "han hör ju!" Hon ger andra föräldrar i hennes situation rådet:

"- Undersök vilka kvaliteter ditt barn får som döv och vilka förutsättningar en hörselskadad har! Då blir valet enkelt. [...]

- Att vara döv är inte ett sämre liv. Tvärtom. Det är ett helt normalt liv, men med ett annorlunda språk."

Operationer av den typen är inte det enda sättet som forskarna försöker bota dövhet med. I en artikel publicerad i Dagens Nyheter 93.02.16 berättar Eric Dyring: "Kampen att bota dövhet tycks äntligen stå inför ett genombrott. Forskarna har för första gången hopp att kroppen skall kunna reparera förstörda hörselceller i innerörat." Artikeln berättar om att en grupp forskare i USA lyckats få fåglar och fiskar att själva reparera skador i innerörat genom celldelning. Några färdiga metoder för användning på människor finns ännu inte.


Döva och hörande

Tolkverksamheten

Tillgången på teckenspråkstolkar är helt avgörande för dövas möjligheter att delta i samhället. De behövs i sjukvården, utbildningen, vid politiska möten, vid den sociala servicen, osv.

Det är inte bara för de dövas skull det finns tolkar utan även för de hörande, t ex om man önskar lyssna på en döv föreläsare eller i något annat sammanhang där hörande är i behov av kontakt med döva. I Leksand t ex så var det som jag tidigare påpekat vi som behövde tolk och inte de döva.

Tolkbristen är mycket stor i Sverige, det finns siffror som säger att det behövs ytterligare 800 nya tolkar. Det totala antalet elever som lämnat tolkutbildningen sedan 1969 är 250 stycken.

SDR hänvisar i sitt handlingsprogram till yttrande- och informationsfriheten: "När det råder brist på tolkar, vilket inverkar negativt på dövas möjligheter till delaktighet, är det ett allvarligt åsidosättande av vad som föreskrivits i grundlagen."

1989 förlängdes tolkutbildningen till två år vilket skall ställas i proportion till att den från början bara var några veckor. Detta medför att tolkarnas kompetens ökar. SDR kräver att det skall finnas löpande fortbildning för verksamma tolkar, De skriver i sitt handlingsprogram: "Det förekommer att tolkar sätts in på uppdrag de inte behärskar då de saknar adekvat utbildning, Detta är en lösning som är mycket otillfredsställande då det kan medföra allvarliga konsekvenser både för döva och för hörande. [...]

Ett »tolkcertifikat» som innebär en prövning och godkännande av tolkars kunskaper skulle innebära en större säkerhet både för tolkanvändaren och för tolkar." SDR och Sveriges Teckenspråkstolkars förening (STTF) arbetar för att ta fram ett sådant certifikat.

För att bli antagen på tolkutbildningen idag krävs mycket goda kunskaper i både teckenspråk och svenska.

En som idag påbörjar sin utbildning på vägen för att bli teckenspråkstolk har minst fyra års heltids studier framför sig. Först två år på teckenspråkslinjen och sedan ska man klara ett mycket svårt teckenspråks prov för att bli antagen till den tvååriga tolkutbildingen. Vid testen undersöks den sökandes förmåga till teckenspråksproduktion och skickligheten i avläsning. Testgruppen har fått mycket kritik över de svår testen, de sökande frågar hur man tänker råda bot på den rådande tolkbristen om så få klarar testen. I en debattartikel av Lennart Tjärnström publicerad i SDR-kontakt nr 9 -91 förklarar testgruppen: "Vi vet att det råder tolkbrist i hela landet, men vi tror inte att konsumenterna vill ha outbildade tolkar. Kraven på tolkens kvalitet är högre idag än för tio år sedan och vi kan inte heller sänka kravet på de sökandes teckenspråkskompetens för att det råder tolkbrist."

Att vara tolk

§ "åtta av fjorton tolkar upplever besvär från nacke-skuldra under arbetet, tio av fjorton har besvär efter ett arbetspass. Två tolkar har huvudvärk under uppdragen och sex efter. De flesta är återställda efter en natts sömn. Tre har dock fortfarande besvär dagen efter ett arbetsamt uppdrag. Tröttheten och värken kan sitta i flera dagar, och någon tycker att hon alltid är stel i skulderpartiet." detta visar en undersökning av Barbro Lindemalm.

De hörselskadade då?

Detta är ett arbete om de döva och deras situation och därför tänker jag inte fördjupa mig i de hörselskadade och deras problem. Men det är intressant som jämförelse. Vad som är viktigt är att först lära sig skilja på de döva och de hörselskadade, ingen utav grupperna tycker om att bli hopblandade med den andra. Jag har fått intryck av att det råder viss rivalitet mellan dem, t ex så betraktar många döva teckenspråket som sitt språk och tolkarna är till för dem. På Västanvik hörde jag följande: "Och så fick de [hörselskadade] upp ögonen för vårt språk som vi har fått kämpa för att få erkänt och de såg att det var ett bra språk, lärde sig det och tog våra tolkar ifrån oss. Det var brist på tolkar redan innan! De hör ju i alla fall lite, de är inte beroende av tolkarna, de tar dem av bekvämlighet!"

Jag tror de hörselskadade får betala ett mycket högt pris för de lilla de hör, de hamnar i en mellangrupp, ett ingenmansland, de får inte samma starka gemenskap som de döva och de hör inte heller riktigt till de hörande. Istället för att automatiskt hamna i en samhörighet med en kulturell minoritet blir de "dåliga exemplar av hörande".

För hörselskadade kan tecknad svenska vara ett bra alternativ, där kan det användas på det sättet det var tänkt, beledsagat av talet. I en debattartikel publicerad i tidningen Auris nr 1 -86 skriver en grupp hörselskadade:

"Idag får man inte tala om tecknad svenska. Den existerar inte, får vi höra. För oss är tecknad svenska ett stöd till lyssnandet för hörselskadade. Det är ett hjälpmedel precis som hörapparater, slingor m m.

Vi hörselskadade har (och ska ha) svenska som vårt första, och naturliga språk!"


Källförteckning

Tryckta källor

Andersson, Bo
Handikappets positiva sidor. Artikel ur Auris -87 nr 2.

Bergman, Brita (1977)
Tecknad svenska. Utbildningsforskning, nr 28. Liber Läromedel/Utbildningsförlaget, Stockholm.

Danielsson, Stefan
Teckenspråket är de dövas modersmål.
Artikel om Brita Bergman, professor i teckenspråk publicerad i Illustrerad vetenskap nr3 -84

Delin, Margareta
På Manillaskolan är bara tre lärare döva.
Artikel publicerad i Svenska Dagbladet 84.11.01

Delin, Margareta
Svenskarna som har ett annat språk.
Artikel om Gunilla Wågstöm ur Svenska Dagbladet 84.11.01.

Dyring, Eric
Nya forskarrön ger döva hopp.
Artikel publicerad i Dagens Nyheter 93.02.16.

Okänd författare
En glimt av teckenspråkets historia.
Dövas hus.

Haeffler, Gunilla
"Hellre döv än hörselskadad". Artikel publicerad i Aftonbladet 91.25.09.

Haeffler, Gunilla
Ska döva barn opereras?
Artikel publicerad i Aftonbladet 91.25.09.

HISUS-centrum
Vi älskar våra hörselapparater.
Artikel ur Auris nr 1 -86.

Kruth, Lars (1985) Ett blad ur dövas historia utgivet av SDR.

Manillaskolan
Informationsskift utgiven under rektor Eva Jonssons ledning.

Pauli, Calle
Han har sopat bort fördomar kring döva.
Artikel om Lars Kruth publicerad i Dagens Nyheter 85.03.13

Sacks, O. W. (1989)
Att se röster utgiven i Sverige av Prisma, fackgranskad av Bo Andersson.

SDR:s teckenspråkskommitté
Teckenspråk, 1.
Kursbok i teckenspråk etapp 1 ur vilken jag hämtat viss grammatisk information. Tryckt 1990 av Utbildningsförlaget Brevskolan.

Selander, Johan Hörselsvaga får ordbok. Artikel om Bergmans arbete med en kommande teckenbok för döva. Publicerad i Svenska Dagbladet februari -93.

Stockholms Dövas Förening Informationsblad om föreningen.

Sveriges Dövas Riksförbund
Döv i Sverige.
Rapport om dövas situation i Sverige. Utgiven av SDR juni 1988.

Sveriges Dövas Riksförbund
Dövskolan.
Ett informationsblad.

Sveriges Dövas Riksförbund
Handlingsprogram.
"De dövas bibel" utgiven 1989.

Sveriges Dövas Riksförbund
Teckenboken.
1978 utgiven under ledning av Elsa Fondelius.

Österberg, Oskar (1916)
Teckenspråket.
Alfred Perssons förlag, Uppsala.


Otryckta källor

Dövas hus,
Stockholm Kurs i teckenspråket, etapp 1.

Lärare, elever och tolk på Västanviks folkhögskola i Leksand.